att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

16 maj 2015

Blå ögon svart hår, Marguerite Duras, Bonniers


Det har i vår sensationellt nog kommit tre tidigare oöversatta böcker av Marguerite Duras på svenska. Dels 60-talsromanen Vicekonsuln – en oväntad stark roman med stark förankring i samhället – och dels de tunna 80-talsböckerna Atlantmannen och Horan på den normandiska kusten. Den senare pekar fram mot Blå ögon svart hår, en roman från 1986. Den översattes till svenska redan två år senare av Kerstin Hallén, men gick mig spårlöst förbi.

Tills nu. Det är en mindre känd roman, men ytterligare ett bevis på 80-talet som något av en storhetstid för Duras, där hon skulle skriva så märkvärdigt enhetliga och märkligt ypperliga romaner. Romaner som förmedlar känslor så starka att det svartnar för ögonen.  


Som vanligt reduceras vi läsare till betraktare, där skeendet beskrivs med hjälp av en teknik som behandlar realismen med en slags otålighet, som om dess verktyg inte riktigt förslår. Tidigt i berättelsen finns en liknelse, ovanligt nog: ”när dagens skönhet försvunnit tvärt som ett dråpslag av mötet”. Det är obönhörligt, grymt, ingenting man invänder mot. Liknelser är annars inget Duras gör sig beroende av i sitt skrivande.

Intrig? Titelns blå ögon och svarta hår tillhör företrädelsevis de män som huserar i periferin, föremål för åtrå från både kvinnor och män. Begäret är ju bisexuellt, menar Duras, som under 80-talet levde i en sexuell relation med en homosexuell man (Yann Andréa). Akta dig för den biografiska tolkningen, dock, hur nödvändig den än är – för ja, hela tiden leker författaren med våra förväntningar, och byter ut sina modeller och ändrar i de olika versionerna. För sanningen kan ändå inte fixeras.   

Kvinnorna är främlingar. Lager på lager av förfrämligande. Hon är prostituerad, men väljer att inte ta betalt. Alltså: ”inte” prostituerad, eller inte ”prostituerad”? Hon och mannen som hon följer med, de talar förbi varandra. Som man gör. Även hon har blå ögon och svart hår, en kod för det han gillar, oavsett kön. Det är människor som kan skriva under på Katarina Frostensons ”vi liknar varandra”. Hos Duras, liksom hos Jean Rhys, är skönheten alltid på väg mot en sorgsen destination.

Och det tar sin tid att lära sig läsa den utpräglat teatraliska Duras. Jag tror att alla genuint starka författarröster tvingar läsaren att lära sig läsa på nytt – uppfinna en unik metod, som måste vara lika genuin och lika stark. Därför kan jag förstå att inte alla gillar Duras, för alla vill inte eller orkar inte investera så mycket i sin läsning. Men vi som gillar henne, vi har förstås inget val heller, om vi väl har lärt oss hur vi ska göra. Bara vi vänjer oss.

Vänjer oss vid lika mycket kyla som värme. Hon är hatisk och kärleksfull i lika hög grad. Det är ett skrivande som livnär sig på konfrontationen, på konflikten. På otåligheten. Det värsta som kan hända här är förälskelsen, för den kan man inte hantera. Mannen åtrår henne bara när han pratar om en annan man: ”Den här mannen säger att det är snillrika tankar som skapar vällust, utan dem vet kroppen ingenting.”

Att läsa Duras, hur är det? Att återvända till en viss atmosfär, en atmosfär av trötthet, som man kanske också måste vara kalibrerad till att uppskatta. Och klara av det stiliserade draget, det rituella som får hennes karaktärer att agera utifrån bestämda mönster, allt medan vädret rustar sig för vintern. De stirrar tomheten rätt i ansiktet. Hon lägger svart siden över ansiktet, som tyder på döden. Dödseroticismen. Men också mardrömmen, där hon ser trots de stängda ögonen. Riktningen mot det förbjudna, mot tabut: ”Han rör också vid vissa delar av hennes kropp som är motbjudande och brottsliga.” Jag har nog aldrig läst mer explicita sexskildringar hos Duras heller.

Duras slår itu illusionen, betonar att det är fiktion, men låter det verkliga förloppet smyga i bakgrunden, med mer eller mindre pålitliga åtbörder. Ingenting händer, skulle man kunna säga, men också: allting händer! Det som skildras ligger delvis bortom språket, bortom det som går att uttryckas. Ändå är hennes språk så avskalat och rent, i stort sett befriat från tjusigheter och bilder. Det är ett språk som liknar reportaget: hårt, våldsamt, vasst. Mycket har sagts om hur filmens formspråk influerar Duras, hur hennes prosa befinner sig i en växelverkan mellan filmspråket. Förvisso: men här finns också en musikalitet som vore värd att undersöka. Med hjälp av en omtagningens teknik skapar hon upprepningens melodier. I riktning mot utplåningen.  

Det borde gå att trycka in alla Duras våldsamma böcker i samma volym, för det är så oerhört svårt att skilja dessa korta romaner åt. Åtminstone göra en volym med ”Indokinacykeln” och en volym med ”Atlantcykeln”, där denna bok skulle inneha en central plats. Å andra sidan skulle det kännas otillbörligt att läsa de här böckerna i sträck.

2 kommentarer:

  1. Kan inte du göra som gammeldags recensenter och skriva in förlaget under rec. Lättare för oss läsare att hitta då.

    SvaraRadera
  2. Jo ... har tänkt på det ... Brukar annars skriva i parentes i den löpande texten, om det är böcker som jag får i recensionsexemplar. Men skulle kanske hellre skriva det i rubriken?

    SvaraRadera