Undergången, Ulrika Nielsen, Ellips

Det är lätt att göra sig lustig över poeten som visionär, en stolle som med fjärrskådande blick mumlar otydligheter om faror som är på färde. Någon att ta sig i akt för. Som Coleridge skriver om en av sina olycksaliga andar i ”Kubla Khan”: ”Se, ofärd lurar där han går! / Hans ögons eld! Hans vilda hår! / Omkring honom tre cirklar drag / i helig skräck, till ert försvar”. 

Jo, men det är ju bara för att vi är så rädda för framtiden, att vi gör allt för att ignorera den. Vi nynnar med i Leonard Cohens ”I have seen the future, it is murder”, men vi tänker inte på vad vi sjunger. ”Siare är inte välkomna”: så kunde skylten till samtiden formuleras, om du funderar på att börja brodera.

Ulrika Nielsen gör ett försök att väcka oss, genom att påminna om poeten som vittne, genom att anknyta till uppfattningen om poeten som den som har en skarpare blick. Den som ser konturen av det som håller på att hända, tendenserna i samtiden. Att då ropa på vargen är inte effektivt: hellre gå omvägen. Det är med antydningarna det apokalyptiska budskapet ska träffa åhöraren. Konsten att inte säga för mycket, alltså – att lita på sitt material, att det suggestiva ska vara tillräckligt.

Därför är det lite olyckligt att titeln på Nielsens bok är Undergången (Ellips förlag). Men det är måhända en marginell anmärkning. Hon är den pessimistiska premissens poet, och det här är en ”Det öde landet” för 2000-talet. Ja, här finns också allusioner och utskrivna citat, men också en montageteknik som leder tanken till Eliots dom över mänskligheten, snart hundra år gammal men skrämmande aktuell.

Hos Nielsen kan det låta så här när tillvaron ödeläggs:

”Vi ska lära oss att leva i en värld tömd på mening.

Vi ska lära oss att avstå från denna mening.

Allt ska vara likadant.

Allt ska vara för alla.

Inte en levande tanke eller sammansatt känsla.

Inga svårigheter.”

Förenklingen och fördumningen: säg emot om du kan. Ingen bryr sig heller, till synes, för vi är så upptagna med tramset och flamset. Då kan Nielsens dikt röra sig mot filosofins omtalade nollpunkt, mot det versala Intet vi så gärna känner oss sjunka – med skräck! Det är något att gömma sig i, en plats att bebo.

Det som knyter an till Eliot är den polyfona rösten, eller om det hellre ska uppfattas som en madrigal. Överlag är det något skarpt över Nielsens röst, som är så distinkt samtidigt som den alltså arbetar med andra källor, som hon tar spjärn mot. Skarpt: ja, en tydlighet som inte kan ifrågasättas. Den konstaterar saker snarare än funderar. Men framför allt rör den sig i olika riktningar, vill åstadkomma något. Ömsom ironisk, ömsom tragisk – en vemodig klagosång som är kritiskt polemisk, med indignationen som sammanhållande kraft. Då blir dikten en satir över samtiden. Men du kan inte vara helt säker på uppsåtet, och däri ligger den här bokens subversiva kraft. Då drabbar dikterna desto hårdare, när du tvivlar och måste omvärdera i stället för att bekräfta. Och jag gillar hur Nielsen använder sig av litteraturen, hur hon visar att den kan fungera just som vägvisare mer än som slutpunkter.

Redan med ett par av sina tidigare böcker har hon varit inne på att gestalta en förtvivlan inför världen. Se En bok av kött och ord, se Lite borta från platsen där jag talar. I det sterila kan inget odlas, men Nielsen ger poesin en utväg, en möjlighet att få något att växa trots alla signaler om motsatsen. I bokens avslutande del splittras diktraderna, orden sprids som om dikten söndersprängts. Paniken är nära, hastigheten ökar.  

Hur ska så det ljus som skrivs fram mot slutet uppfattas, konstnären Turners ljus? Är det en nödlösning? Är det dödens ljus? Det framrusande tåget i slutet av tunneln? Nä, det är väl framtiden – den framtid Cohen sjunger om, den framtid som aldrig infinner sig. För vi är dömda att aldrig få uppleva den. Vi har hamnat i en återvändsgränd. Finns det någon nödutgång? Oh ja, det finns oändligt många nödutgångar. Bara inte för oss.