Brev i april och andra dikter, Inger Christensen, Modernista

Om du har en viss känslighet för språk irriteras du troligen av sportkommentatorernas evinnerliga användande av ordet ”superlativ” när de ska beskriva idrottsutövarnas prestationer, eftersom dessa kommentatorer inte verkar veta vad ett superlativ är. (Titta för all del på tv-programmet "Är du smartare än en femteklassare" i kväll, där den avsatte utbildningsministern inte heller vet vad ett superlativ är.) I litteraturrecensioner används å andra sidan sällan superlativen, kanske för att kritiker är försiktigare med att peka ut någon som ojämförligt bäst, och så vidare.

Men Inger Christensen kan man säga så om: hon är verkligen bäst. Modernista ger nu ut en fjärde av hennes diktsamlingar, i Marie Silkebergs översättning: Brev i april och andra dikter. En tunn diktsamling som kompletteras av en kort och en lite längre dikt.

Bäst? Åtminstone får hon det andra skrivna att te sig futtigt. Ett kanske lite orättvist exempel. 2014 utgav Ida Börjel boken Ma, som lutade sig tungt mot Christensens bok Alfabet. Hur fantastisk jag än tycker Börjels bok är – lätt förra årets bästa svenska diktbok, under ett ganska starkt år för svensk poesi – är den ställd sida vid sida med Christensens bok just futtig.

Brev i april utkom 1979, och fick en svensk översättning på 80-talet (jag avstår från att jämföra översättningar denna gång), av Urban Andersson. Vad är det för dikt? En dikt där det lekfulla övergår i allvar omärkligt och lätt, där enskildheter spretar men helheten hänger ihop. Man kan förvisso läsa den som skildringen av en kvinnas resa med sitt barn, och upptäckten av tillvaron (språket), men det går också att applicera upplevelsen på läsarens upptäckt av språket (tillvaron).

Med hjälp av matematikens adderande funktioner vävs dikten fram i trådar, som kan vara spindelvävstunna men hållbara nog för läsaren att hänga upp sina tunga tolkningar på. Det speciella är hur additionen bara förstärker koncentrationen, i en av poesins vackraste paradoxer. Hon har ett ”och så”-ackord som förstärker sambanden mellan de olika delarna, som får resemotivet att motiveras. Raderna pendlar fram mellan det ovissa och det uppenbara. I en dallrande rörelse av förundran:

”Vem vet

om granatäpplet

vet med sig,

att det heter

något annat.

Vem vet

om jag själv

kanske heter

något annat

än jag gör.

Jag tänker,

alltså är jag del

av labyrinten.”

Att kalla Christensen för språkmedveten kan tyckas vara en truism. Hon är poet, ju, och poeter har inget annat än språket. Hon förmedlar en trygghet i sitt språkbruk, och jag tror det är en välsignelse att en så språkskicklig poet som just Marie Silkeberg översätter. Hon bevarar ljuden i dikten, överför danskans vokalrikedom in i svenskan, får den att klinga till viss del osvenskt, som en påminnelse om att poesi skrivs på ett främmande språk, även när den översätts. Glosan ”verdensløst” i det danska originalet blir ”världslöst” i den svenska versionen, som nästan klingar ännu bättre, eller närmare sitt ursprung. Världen är värdelös. Hos Christensen är dikten utåtriktad: den kommunicerar – vänder sitt ansikte mot oss. Är det då att häda att hävda religiösa anspråk, eller är det tvärtom?

(Gud?)

Gud! Att läsa detta, denna dikt i ”alltidspresens”, där rastlösheten och vilan äger lika stor legitimitet. Med hjälp av språkets exakthet i uttrycket, för hon är det dubbla perspektivets poet. (Och jag tänker, dumma dumma Sigge Eklund som i tv-programmet ”Babel” tog med sig Cormac McCarthys sentimentala roman Vägen till ärkebiskopen Antje Jackelén, för det blev ett så tomt meningslöst samtal: vad hade hänt om de hade pratat om någon av Christensens böcker i stället, hade Eklund gett upp sin barnsliga ateism då?)

Språkligt är Christensen också en bokstavlig poet. Hennes labyrint är en cirkel av klarhet, av ljus, av frihet. Det är skrivet i en enda rörelse, som om pennan aldrig tillåts lyfta från pappret, aldrig får överge sitt uppdrag. I dikten Brev i april finns inte avskedet, bara närvaron – inte frånvaron, bara välkomnandet. Det är vardagligt, och så finns där mitt i det prosaiska – det hisnande ögonblicket. 

I den här boken finns som sagt ytterligare två dikter, en kort om Beethoven (som jag inte hittar i min danska utgåva), samt den något längre ”Dikt om döden”, som hon skrev 1989, alltså tjugo år innan sin död. I den här dikten är dödens närvaro av det otäcka slaget, alltså inte lika försynt som hos Tranströmer i den smått legendariska ”Svarta vykort”-dikten, ni vet där döden ”tar mått på människan” och ”kostymen / sys i det tysta”.

Det finns uppenbara paralleller mellan dessa två nordiska poeter: båda föddes på 1930-talet, debuterade som poeter en bra bit innan de var trettio. Bådas produktion, av det sparsmakade slaget på poesins område, klingar av på 90-talet, av olika orsaker, och båda såg länge ut att bli utan Nobelpriset, och dog med några få års mellanrum. Givetvis har också Tranströmer skrivit om Beethoven (i dikten ”Inomhuset är oändligt”) och kuriöst nog dog Beethoven och Tranströmer på samma dag i almanackan, 26 mars. Tranströmer föddes för resten i april.

Christensens dödsdikt är som sagt otäck, påträngande. Här rör det sig om dikt som inbjuder smutsen, det som vi inte vill veta av, slagget. Men det ska vara med: det är en del av oss, av helheten. Efteråt skulle hon som poet bara utge Fjärilsdalen, den kongeniala sonettkransen.

I en av sina essäer från 90-talet (samlade i Hemlighetstillståndet) skriver hon vidunderligt vackert om poesins balans mellan stillhet och kaos som ”ett mycket eftersträvansvärt tillstånd, som människor är beredda att gå mycket långt för att uppnå. Och kanske är det så inrättat att detta tillstånd, detta i egentlig mening världsförklarande tillstånd, inte riktigt existerar om inte orden benämner det och därmed skapar det igen och igen inför våra förundrade ögon.” (Anna Hultenheims översättning.) Det låter som en formel att upptäcka för läsaren av hennes dikter.

Det finns så många sätt att läsa Christensen på. Jag förordar ingen av dem, säger bara: gör det. Läs henne.