En sommar med Proust, [red] Laura El Makki, Atlantis

I Sverige lanseras som bekant deckare som tillrådlig sommarläsning i hängmattan. Från franskt håll kommer här ett mer radikalt förslag: tillbringa dem med Marcel Prousts roman På spaning efter den tid som flytt. Det sker i boken En sommar med Proust (Atlantis), där redaktören Laura El Makki samlar åtta prominenta experter. Utifrån var sin infallsvinkel skapas en relativt heltäckande bild av den här författaren, hur undflyende han än är både privat och i sin bok. Enligt brodern Robert behövde en läsare bli antingen allvarligt sjuk eller bryta benet för att ha tid att läsa På spaning.  

Utifrån en serie program i radion med samma titel har El Makki låtit de olika bidragsgivarna utforma en aspekt av romanen. Då blir det essäer i olika teman, olika försök att förstå hur den bildar sina mönster.

Bland romaner är ju Prousts bidrag den enda som har allt. Vi kan le överseende åt att den inledande delen refuserades, trots att han var en etablerad författare med flera utgivna böcker bakom sig, och fick ge ut den på egen bekostnad. I själva verket är det ju ett monster till roman, och att konfrontera den är en överväldigande erfarenhet. Om du har försökt läsa den och tycker att den bara är för mycket, då har du helt rätt.   

Redan den första texten etablerar också Proust som en av de farliga författarna. Antoine Compagnon skriver: ”man gör rätt i att vara rädd för böcker eftersom böcker omvandlar en.” Alla åtta har som sagt skrivit böcker om Proust, utöver Compagnon, som på egen hand sammanställde den snarlika En sommar med Montaigne (kom på svenska förra året), rör det sig om Raphaël Enthoven, Michel Erman, Adrien Guetz, Nicolas Grimaldi, Julia Kristeva, Jérome Prieur, Jean-Yves Tadié. Generellt uttalar de sig tvärsäkert men med stor förståelse för nyanseringar. De ger sig in i inlevelsens läsning, där du måste våga ta risker, våga säga något halvt löjligt för att komma fram till något skärpt. Prousts bok lär oss att utsätta våra förutfattade meningar för skärskådan.  

Hemligheten och dubbellivet är Prousts stora tema, även om det går att spåra kärleken (det vill säga svartsjukan) och tiden – men allt handlar om dubbelheten, både i identiteten och i känslorna, ambivalensen i att tillhöra men ändå vara utanför. Det är en så levande, organisk bok, som du aldrig kan fälla några bestämda omdömen om. Det är också en bok som är både bokstavlig och ironisk, och i den dubbelheten finns attraktionen, i själva ovissheten. Du kan bara ana dig fram till gåtfulla och dunkla antydningar. Detta samtidigt som boken är så full av häpnadsväckande insikter, ögonblick som förklarar känsloliv och psykologiska mekanismer. Prousts bok är ren teori i lika hög grad som den är ren litteratur. En metafysisk bok. En bok som rör sig från det yttre till det inre hela tiden.

Till kärleken, ja, det vill säga svartsjukan, som Proust skriver så utförligt om, i synnerhet i böckerna om Albertine, som han bevakar och där de patologiska dragen hos berättaren ”Marcel” blir så framträdande. Det är som om Proust gått i svartsjukans lära hos Coleridge, som inleder dikten ”Not at Home” med en bitter aforism: ”That Jealousy may rule a mind / Where Love could never be / I know; but ne’er expect to find / Love without Jealousy.” Intressant nog ger androgynitetens förespråkare Coleridge egenskaperna allegoriska drag, med Svartsjukan som en kvinna och Kärleken som en man.

När Tadié skriver om hur Proust lyckas använda men samtidigt undvika Balzac som stor förebild erinrar det om Harold Blooms berömda teori om The Anxiety of Influence, hur en stor författare måste besegra sin föregångare för att inte helt bli slav under dennes stil. Vad man än tycker om Proust: han hör till dem som har lyckats. Prieur skriver om det sällsamma i att boken fortfarande lockar oss, trots att dess världar är så avlägsna, det tidiga 1900-talets salongsliv i fransk borgerlig miljö.

Det finns trådar mellan de olika skribenterna. Tadié nämner fantasin när han skriver om Prousts kärleksteorem, och just fantasin blir huvudämnet hos Kristeva. Det spännande med Proust är ju hans sjukdomsinsikt, att han leker med sina egna känslor och betraktar dem med ett slags upphöjt tålamod, samtidigt som han är helt distanslöst inne i de dunkla begären. Någon helylleförfattare är han inte. Enthoven påpekar likheter mellan Proust och Montaigne, och det försåtliga i att det inte någonsin går att finna Montaignes namn i romanen: vi vet vad Borges skulle ha sagt om denna frånvaro.

Kloka böcker genererar nya läsningar hela tiden, och det går inte att nöja sig med den kunskap du förvärvat dig en gång. Det här är inte samma sak som att säga att nya tolkningar övertar de gamla – mer rör det sig om att låta olika varianter kommunicera med varandra. De åtta skribenterna här är ganska självständiga. Just när jag tänker på kaleidoskopet, hur var och en av dem vrider på Prousts bok för att bilda nya konturskarpa mönster, kommer jag till Kristevas beskrivning av ”den kaleidoskopiska rörelse som kännetecknar den Proustska skriften”. Och att skapa innebär för honom att söka, och det är i de trevande och de efterforskande fälten Proust lever som författare.

Kristeva nämner den brittiska psykoterapeuten Frances Tustins idé om endogen autism som tillämpbar på Proust. Det är alltid ett äventyr att läsa Kristeva: här betonar hon det moderna hos Proust, samtidigt som han är en författare som inte kan sägas inryms i det vi brukar kalla modernismen. Förmodligen är det en av anledningarna till att han fortfarande känns så aktuell, medan de författare som någon av –ismetiketterna kunde fästas vid blivit redundanta.

Att översättaren Jan Stolpe negligerar Gunnel Vallquists berömda översättning är möjligen onödigt, om än det genererar en mer enhetligt hållen stil. Nu citeras Prousts bok i långa sjok, och det kunde ha sett märkligt ut. Ibland går citaten in på detaljnivå, och nu undviker vi åtminstone det respektlösa tilltaget att den nya översättaren modifierar i sin kollegas arbete. I vilket fall blir de långa citaten lockbeten, oemotståndliga trådar som löper rätt in i den stora textens väv. Proust föreställde sig ju boken som en katedral, men talade också om den som en klänning, och de manuskript han efterlämnade kan ge intryck av långa rader av papper som sytts fast likt tygstycken. Man kan givetvis också läsa hans bok – jag menar: bli läst av hans bok – som ett musikaliskt stycke, eller varför inte som en rabatt, ett organiskt begränsat stycke som lever vidare men kräver viss översyn, ansning och bevattning.

Stolpes översättning lägger sig inte heller långt ifrån Vallquists. Så här lyder ett av romanens mest fascinerande partier hos henne, när ”Marcel” smygkollar på den sovande Albertine. Passa på att notera den typiska meningsbyggnaden:

”Och när jag kände att hennes sömn var total, att jag inte skulle stöta på några blindskär av medvetande eftersom dessa nu helt täcktes av den djupa sömnens hav, sträckte jag ljudlöst ut mig på sängen och smög mig intill henne, lade ena armen om hennes liv, tryckte mina läppar mot hennes kind och hennes hjärta och lät så min enda fria hand glida över alla delar av hennes kropp; min hand lyftes liksom pärlorna av Albertines andetag; den jämna rytmen satte även mig själv i lätt rörelse: jag hade stigit ombord på Albertines sömn.”

Hos Stolpe:

”När jag nu förstod att hon låg i den djupaste sömn och att jag inte skulle stöta på några grynnor av medvetande som nu täcktes av den djupa sömnens vida hav, kastade jag mig beslutsamt och utan ett ljud ner på sängen, jag lade mig intill henne, jag lade armen om hennes midja, jag tryckte läpparna mot hennes kind och hennes hjärta och lade sedan den enda fria handen mot alla delar av hennes kropp medan den liksom pärlorna höjdes och sänktes av Albertines andning; jag kom själv i lätt rörelse av hennes regelbundna andetag. Jag var ombord på Albertines sömn.”

Det kan också tyckas onödigt med (ännu) en bok som introducerar Proust. Som ett appendix längst bak finns en rätt lång lista med böcker om Proust – bara en bråkdel av den franska Proustlitteraturen har översatts, visserligen – och nog klarar sig en läsare utan välvilliga guider som entusiastiskt ställer sig i vägen för att peka ut fyndigheterna i romanen. Här antyds på några ställen att På spaning är en bok utan läsare, vilket nog är både korrekt och felaktigt. Nåväl. Följ den här bokens uppmaning då: läs Proust i sommar, och spara kringlitteraturen till efteråt. Då kan en bok som denna åtminstone skingra något av din förvirring, samtidigt som den respektfullt bevarar den mystik som fortsätter att sippra fram ur denna stora roman, lika besvärlig som den är underbar.