att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

14 maj 2015

Marina Bellezza, Silvia Avallone


VARNING. INNEHÅLLER SPOILER.

Medan italienska Silvia Avallone (född 1984) för ett par år sedan fick undantagslösa hyllningar för sin debutroman Stål minns jag att jag själv var rätt skeptisk. Nu utkommer på svenska hennes andra roman, Marina Belezza (Natur & Kultur), likaledes översatt av Johanna Hedenberg, en klump på dryga 500 sidor. Jag ger henne en ny chans. 

Mycket är sig likt. Det är utpräglad arbetarlitteratur, med ett sjangserat Italien där gamla patinerade affärsskyltar hänger lite på sniskan med bokstäverna utsuddade av tidens tand. Det här vet vi eftersom Avallone säger det inte en eller två gånger, utan betydligt fler. Vi befinner oss i Valle Cervo i det nordvästra Italien.


Glamourtjejen Marina och bonnläppen Andrea inleder en relation när hon är tretton och han arton. Nu har det gått nio år, och hon ska uppträda som sångerska. För Marina drömmer om ett genombrott, som ska skjutsa henne tillbaka till den eufori hon upplevde när hon som fyraåring gjorde en reklamfilm och fick en tugga av berömmelsen. Hon drömmer också om att få bekräftelse av sin pappa, som inte har tid till annat än att jaga unga tjejer och tigga pengar av dottern. Andrea åker bil med sina ohängda kompisar, från söder till norr, och blir förvirrade och råkar döda inte en häst men en hjort, som de har kvar i bilen i några dagar. Själv vill han skaffa en bondgård där han ska ha en massa kor och sälja ost.

Marina börjar sjunga, Andrea lyssnar, och så kan de återförenas. Eller inte, eftersom de mest grälar. Och lyssnar på Cranberries, Britney Spears, Bruno Mars. Och gör taffliga analyser av sångtexterna. När Marina är cirka 15 ligger hon och Andrea med varandra i en Fiat (ett par hundra sidor senare i boken är det en Cadillac, men sådant är kanske oviktigt att skilja på). Marinas mamma är alkoholiserad, men god (=fattig) medan Andreas föräldrar är välartade och onda (=rika). Ja, pappan, som varit borgmästare, kallas ”fascist”, kanske för att han röstat på Berlusconi.

Tillsammans med Marina bor filosofistudenten Elsa, tidigare klasskompis med Andrea. Medan Marina lyssnar på Carly Rae Jeppson skriver Elsa en avhandling om Gramsci. Elsa är förälskad i Andrea, men varken Marina eller Andrea vet något om detta prekära läge. Det blir lite dörrspringsfars när Elsa och Andrea är på väg att förföra varandra, med Marina på väg hem. 

Det här är en roman som har några problem, och kanske dess bagagelucka rymmer större brott än den döda hjorten. Karaktärerna beter sig inte som trovärdiga människor, utan mer som karaktärer i tv-serier, ivriga att upplysa tittaren om nödvändig information.

Ett annat problem är Avallones obehärskade stil, som liknar en second hand-kund som inriktar sig på de mest slitna varorna. Marina ges en ”skönhet lika våldsam som en orkan”. Att hon är vacker är något vi får veta lite då och då, med tämligen begränsad variation uttrycksmässigt. Elsa tycker att Marina är lika snygg som tjejerna i Flauberts romaner, vilken är en lite vag upplysning: menar hon Salammbô? Ammonaria? Marthe Arnoux? Louise Roque? Elsa har i sin bokhylla ”alla Flauberts romaner” (i och för sig inte så många), men det är svårt att föreställa sig Flaubert bli imponerad av Avallone som författare; måhända är hon en författare som skriver den slags romaner Flaubert låter Emma Bovary läsa. När Marina sjunger på scenen är hon så vacker att bebisarna slutar skrika i sina barnvagnar. Att hon bär trosor får vi också veta ett par dussin gånger, och den typen av objektifiering Avallone ägnar sig åt känns lite sunkig.

Liknelserna är av det loja slaget. När Elsa ser Marinas mammas ruttna tänder tänker hon: ”Att se dem i det fortfarande unga ansiktet var som att få ett knytnävsslag i magen”. Det som följer en analys av sångtexter av Bruno Mars är följande upplysning om Marina, som sjungit en låt platt som en trottoar (”Locked Out of Heaven”): ”Hon rörde bokstavligen vid himlen med ett finger”. Ursäkta mig om jag tvivlar på att hon verkligen gjorde det bokstavligt.   

När Andrea blir arg tar Avallone också i: ”han hade tillräckligt med ilska i kroppen för att
starta ett krig”. Och han ”visste att det ordlösa språket hör samman med tingens innerstas kärna”, vilket i mina öron låter som en vedervärdig kliché. När han ska lämna en lägenhet är det något som innebär svårigheter: ”att gå de två meter som räddningen krävde kändes just då som att ta sig över havet i en kanot”.

Inte är han någon mysfarbror heller. Han går i tankarna igenom alla han har legat med sedan han och Marina separerade ett par år innan historien når nutiden, men blir spyfärdig när han tänker på alla Marina kan ha legat med. Han ”skulle ha kunnat döda henne för det”, får vi veta. När han är åtta år mördar han en hund genom att stoppa in den i tvättmaskinen, men hey, det här är litteratur, verkar Avallone resonera, vi kan väl gilla honom ändå? Sorry, men jag kan inte göra det. Att pappan favoriserat den mer lyckosamma brodern som gjort karriär som rymdforskare i USA, jo, det stämmer ur en objektiv aspekt, men Andrea är 27 och beter sig som ett otacksamt barn som kräver att få en gård i gåva av sina föräldrar.  

Nu låter det här kanske onödigt hårt, att jag enbart plockat de sura russinen i den här kakan. Nåväl, jag fattar ju att Avallone siktat på att säga något om den ekonomiska krisen, och det är ett ämne som kommer fram i berättelsen, men det hade underlättat med något mindre valhänt hanterade personporträtt, liksom mindre schablonmässiga dikotomier fattig-rik och en mer nyanserad stil som slipar bort de hysteriska överdrifterna kunde ha gett hennes roman mer slagsida åt samhällskritiken. Nu tycker jag resultatet mest liknar bondfångeri.  

För givetvis finns det något ömsint över Marinas drömmar, att fattigdomen föder sådana storslagna begär att ta sig ut ur den. Det är en brist för dramaturgin att det går så lätt för henne – hon har sådan talang att hon verkligen tar steget in i den berömmelse hon så hett eftersträvat. Vad gör hon då, den lilla idioten? Jo, kastar bort allt, förstås. Den som vet hur mycket hårt arbete som krävs för att lyckas skulle inte göra slut på det så lättvindigt. Marina är ingen Leila K. heller, utan här spårar allt ur redan innan första skivan hinner komma ut. Synd, för det kommer precis när hon på ett faktiskt trovärdigt sätt gjort en raid och knyckt hotellets lyxiga handdukar – precis så skulle någon som aldrig bott på ett hotell och plötsligt får tillträde till ett femstjärnigt sådant göra i verkligheten. Korrigering: så gör en sådan människa i den situationen – jag har själv gjort det. I det ögonblicket blir Marina mindre fiktiv karaktär och mer riktig människa.  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar