I tvillingarnas tecken, Eva-Stina Byggmästar, Wahlströms & Widstrand (Schildts & Söderströms)

Två amerikanska ikoner är föremålet för Eva-Stina Byggmästars nya diktsamling. Det är ett uppenbart kärleksarbete, där vissa dikter gnistrar och ger tillvaron ett förklarande ljus.

När jag först fick höra att en av mina favoritpoeter Eva-Stina Byggmästar skulle skriva en diktsamling om två av mina favoritmänniskor Marilyn Monroe och Emily Dickinson var jag tvungen att nypa mig själv i armen. Men det är ingen dröm. I tvillingars tecken heter denna märkliga lilla bok, och vi kan börja med att reda ut titeln: Monroe är, liksom Byggmästar, född i tvilingarnas tecken, medan Dickinson inte är det.

Tvillingsjälar kan de vara ändå. För ett par år sedan utgavs boken Fragment, med utdrag ur Monroes anteckningsböcker, och ett ganska försvarligt antal dikter. Nu säger jag inte att det var genialiska dikter, men om hon hade arbetat med sin talang kunde de ha blivit något åt det hållet. Världen ville, som bekant, annat.

Hos Byggmästar finns det inget tvivel från min sida: hon skriver formidabla dikter. Att hon utgår från den nämnda Monroe-boken behöver inte vara en brist. Det är poeten som ser poeten i Monroe, ungefär som den italienske poeten Pasolini redan på 60-talet såg bortom schablonen av blåst blondin: ”Du, lillasyster, hade den där skönheten som ödmjukheten skänkte dig, och eftersom din själ hade anspråkslöst ursprung visste du inte hur du skulle ta den i besittning, för då skulle det inte längre ha varit skönhet.”

Ungefär så vackert skriver också Byggmästar när hon lägger sig kind mot kind med både Pasolini och Monroe: ”Din yttre skönhet må förtrolla / men din själ / är / faktiskt ännu vackrare.”

I boken tonar Monroe och Dickinson in i varandra. Byggmästar frigör den smärta som kommer till uttryck så omedelbart från de två förebilderna. Båda fungerar bra som modeller för den poetiska fantasin, då de uttrycker sig så kryptiskt och fragmentariskt med sina dikter. Dickinson är ju fortfarande underskattad, ses ibland som en världsfrånvänd idylliker, men förblir den för mig mest intellektuellt utmanande poet som jag har läst. Ta bara en rad som ”Much Madness is divinest Sense” …   

Med hjälp av en påhittig fantasi lyckas Byggmästar åstadkomma de där intima mötena mellan tvillingsjälar. Då finns det en närvaro som ger tillträde till den sällsamma världen, där allt handlar om tillit och mod, om att oförskräckt ge sig in i den poetiska stormen. Där du vågar tappa fotfästet, för att du litar på poetens röst.

Det finns förvisso en och annan enskild dikt som kan ge ett platt intryck, men så skjuter Byggmästar in någon av sina spontana epifanier – alltså ögonblick av häpnadsväckt klarhet, där det är som att tillvaron förklaras, får mening.

Här finns också den bästa kärleksdikt jag har läst i år, när Byggmästar på geniets självklara vis leker Dickinson:

”Också jag vill

ha ett vackrare ord

än vackert –

så jag säger: Du!

Också jag vill

ha ett ljusare ord

än ljus –

så jag säger: Jag!

Jag vill ha

ett starkare ord

än kärlek, passion

och extas –

så jag säger: Vi!”

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 28/5 2015)