att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

18 maj 2015

Historien om Quiet Dell, Jayne Anne Phillips, Forum


Dokumentärromanen om några famösa mord i trettiotalets USA är stilsäker och spännande. Även om den har en del störande inslag är den ett stort läsäventyr med djupa insikter i mänsklig psykologi.

Det är en gruvlig historia Jayne Anne Phillips berättar i sin nya roman ”Historien om Quiet Dell”. Det är tidigt 30-tal i depressionens USA. En änka med tre barn brevväxlar med en charmerande man som friar till henne. Han mördar familjen, och ska senare bli känd som inspirationskällan till Charles Laughtons lugubra film ”Night of the Hunter” (”Trasdockan”).


Första tredjedelen är briljant, där vi etablerar kontakt med familjen, som lever under knappa förhållanden. Barnens farmor har nyligen dött, mamman Asta Eicher uppvaktas av en homosexuell man, men väljer alltså att inleda en hemlig förbindelse med en man som utger sig heta Cornelius Pierson, men som också kallar sig Harry Powers, vilket skulle bli det namn han åtalades under. Hans riktiga förnamn var passande nog Harm (”att åsamka skada”).

Harry plockar först med sig mamman, och återvänder en vecka senare ensam för barnen. Grethe, fjorton, har en förlossningsskada och är något otillräknelig. Hart, tolv, är misstänksam men givetvis ett lätt byte för den storvuxne mördaren. Annabel, nio, är ett författarämne som skriver egna julpjäser till familjen och med förmåga att leva vidare efter sin död.

Tidsskildringen tar Phillips med sig till romanens fortsättning, när vi introduceras till journalisten Emily Thornhill, som tillsammans med kollegan Eric Lindstrom bevakar rättegången, och har en rätt stor del i bevisföringen mot mördaren. Båda är påhittade karaktärer, men annars följs ett dokumentärt förlopp, förstärkt av både tidningsurklipp och fotografier. Morden kommer från ”en mörk plats”, skriver Phillips dubbeltydigt, för skjulet där han ströp, hängde och svalt ihjäl sina offer skulle visa sig vara befriat från ljuskällor också.

Romanen närs av hemligheter. Astas man var på väg att lämna henne för en annan kvinna innan han blev överkörd av en spårvagn, möjligen frivilligt. Ett homosexuellt spår är utlagt i romanen, som tvingar fram hemligheter och dubbelliv hos både Astas första friare och Emilys kollega Eric. Även Emily lever ett hemligt liv tillsammans med familjens bankman, vars hustru har en sjukdom som påminner om demens.

Det är en dokumentär roman i skönlitterär form, och Phillips hanterar båda genrerna med en avundsvärd skicklighet. Till och med Annabels spöke, som kunde riskera att bli ett sockrigt inslag, blir en övertygande inramning till förloppet. Dock kunde jag ha avvarat en del av Emilys käckhet, som får henne att kortvarigt adoptera en föräldralös pojke som försörjer sig som ficktjuv. Även att hon tar sig an familjens hund får romanen att kantra i en sentimental riktning.

Men låt inte detta hindra dig från att läsa denna spännande och stilistiskt säkra roman. Familjen Eicher lever vidare, inte minst skildringen av Astas längtan, som kanske förklaras i äktenskapsförmedlingens reklam: ”Det är fler människor som hungrar efter kärlek och vänskap än som hungrar efter bröd”.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 18/5 2015)

2 kommentarer:

  1. "The Night Of The Hunter" - en klassiker! Robert Mitchum - kan det bli mera skrämmande? Jag tycker faktiskt synd om nutidens biopublik som måste ha explosioner och massmord för att uppleva spänning. Avtrubbade med krav på mer och mer för att tillfredsställas. Den fasansfulla känslan när Mitchum ("Love-Hate") nynnar sin psalm får de aldrig uppleva.


    SvaraRadera
  2. Ja, verkligen! Om jag haft mer utrymme kunde jag ha gjort mer av likheterna. Gillade filmen så mycket att jag köpte boken en gång när jag kom över den på antikvariat, men den var inte alls lika skrämmande. Filmen gör så mycket av spelet mellan mörker och ljus. Och så Lilian Gish på slutet som den gamla kvinnan med geväret!

    SvaraRadera