att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

20 mars 2015

Upp i röven på dig, Valerie Solanas


Hur ska Valerie Solanas läsas? Bokstavligt, men då blir det för lätt att avfärda henne som en galenpanna. Satiriskt, men då mister den sin udd och avväpnas, vilket leder till ett annat slags och kanske allvarligare avfärdande.

Det finns ett slags avmätt läsande reserverat för gammeldags satir, med Jonathan Swifts pamflett ”A Modest Proposal” som paradexemplet. Hur många lärare har inte undervisat den texten och skrockat avfärdande att Swift naturligtvis inte menade allvar med sin satir? Inte föreslår han på riktigt att man ska äta upp de irländska barnen för det vore ju alldeles för osmakligt och hemskt …


Kanske blir det med den distansering som tiden tillåter smidigt att försätta sig i den tryggheten som det då innebär. Men då underskattar vi graden av misantropi som Swift kände sig hemma i, och jag menar att bara den som läst Gullivers resor slarvigt kan fortsätta tro att Swift inte på allvar förespråkar att bokstavligen låta engelsmännen köpa och äta upp de irländska barnen. Helt enkelt för att Swift lackat ur på den engelska kolonialmentaliteten, att hans text måste läsas som den uppgivnes sista utpost.

Följaktligen också den kuvades röst. Så när Valerie Solanas i sin med rätta ökända 60-talspamflett SCUM Manifest (översatt av Sara Stridsberg 2003) skriver att kvinnor ska skära kuken av alla män – då kan vi skratta lite förläget och säga att ”ja men givetvis menar hon det inte bokstavligt, för det vore ju alldeles för osmakligt och hemskt …”

Nu är det 2015, och kanske sexism har blivit ett (ännu) känsligare ämne än det var på 60-talet. Vi har på senare år tagit del av manliga näthatares utfall mot offentliga kvinnor, reella hot som är i nivå med Solanas generella råd. Kort sagt: en Solanas i vår tid skulle inte nöja sig med kastrering om hon skulle hämnas dagens män om det är öga för öga och tand för tand som gäller.

På det lilla men energiska förlaget Smockadoll utkommer nu sensationellt nog en fortsättning på Solanas författarskap. Det sker med två texter översatta av Kristian Carlsson, pjäsen Upp i röven på dig, eller Från vaggan till båten, eller Suga stort, eller Upp ur slemmet, samt novellen ”Grundbok för unga flickor som vill platsa i ledighetskommittén”. Novellen är också dialogisk, och förstärker det ohjälpligt olyckliga intrycks som pjäsen gör. Pjäsen ansågs länge förlorad, efter att Andy Warhol slarvat bort det två gånger, men den var bara bortglömd, och återupptäcktes strax efter Mary Harrons film I Shot Andy Warhol, som bland annat förorsakade en retroaktiv utställning kring sambandet Warhol-Solanas (eller Solanas-Warhol, snarare).

Revanschen nu skulle kunna bestå i att låta Solanas skeda med Strindberg i bokhyllan (jag placerar henne intill Giftas-novellerna). Carlsson ger oss också ett fint och informativt men lite rörigt förord som berättar hennes levnadshistoria med lite annan utgångspunkt än Stridsberg gjort.

Bland annat publicerade Solanas en novell i herrtidningen Cavalier (hon delade utrymme med Ray Bradbury, minsann!), och var av allt att döma en målmedveten författare då. Senare tog paranoian över, eller kanske i lika hög grad erfarenheterna från uppväxtens övergrepp och prostitution. Den här svenska utgåvan lär också vara den mest kompletta versionen hittills, då den tar med partier som inte kommit med i den engelska boken eller den italienska översättning som utkom 2014.

I pjäsen blir Solanas sinne för komik tydligt. På ett sätt mildras ju de skoningslösa utfallen från SCUM-texten. Teatern erbjuder för läsaren/åskådaren en mer igenkännbar form, samtidigt som det finns en konvention att teatern kan innehålla groteska och avskyvärda inslag utan att lämna fiktionens domäner.

Eller hur …

För samtidigt blir ju hennes förtvivlan ännu mer markant i pjäsen, liksom i novellen. Det är en poetik i det olyckliga som hon skriver fram. I Solanas värld är ordet ”man” synonymt med ”inbilsk” och en hel lavin av avarter, variationer på den egoistiske tyrannen med sex och våld på hjärnan. Att så här i efterhand läsa utan att tänka bort den diagnosticerade patienten Valerie är inte helt enkelt, då det finns något utmattat monologiskt med de teser hon driver.

Man undrar lite stillsamt varför denna uppenbart intelligenta och talangfulla författare inte hade vett eller sans nog att kompromissa en aning. Hennes pjäs kunde ju inte sättas upp ens på de mest experimentella 60-talsteatrarna, som annars inte drog sig för likartade teman. Varför måste hon skriva så fräckt och vulgärt när det samtidigt är så sant? Exempel:
ALVIN: Du verkar nästan ställa upp på vad som helst.
BONGI: Men inget riktigt motbjudande – jag skulle aldrig kyssa en man.

Så skriver bara den sardoniskt underfundiga författaren. I stället för att fråga sig om det är bokstavligt eller bildligt menat kan du se hur hon agerar på båda planen samtidigt. Och karaktären Bongi är en ovanlig sanningssägare, som genomskådar moderna företeelser som livspusslets stressnivåer: ”Något som är ännu krångligare än det är att kombinera inget äktenskap med ingen karriär.” Tål att tänkas på för den utbrände, att man kan bli det av olika orsaker, att det kan finnas värre alternativ.

På något udda sätt inbillar jag mig att det här kunde fungera på scenen. Solanas arbetar med groteskerier och överdrifter, men det finns ett så uppenbart driv i replikerna och som sagt en absurd humor som jag inte skulle gå så långt som att kalla ”avväpnande”, men den skapar en annan palett än vad SCUM gjorde. Hon har ju åtskilligt att säga om könen, om stereotyperna, om förutsättningar som tål att omvärderas. Den typ av insatser inom dramatikens område som har utförts av exempelvis Magnus Dahlström, Sarah Kane och Elfriede Jelinek borde det finnas förutsättningar för att Solanas kunde tas emot av mer eller mindre experimentella scener med varmare hand nu än på 60-talet.

Då kan du invända och säga att det är onyanserat och generaliserande och kategoriskt. Jaha? Det är ju omständigheterna som dikterar hennes tonfall, på gott och ont, och sällan har omständigheterna varit så djävliga.

Det här är en ful bok med ett fult omslag. Tyvärr, höll jag på att säga, men inser lite motvilligt att det nog är passande – Solanas skriver ju en ful litteratur, som bör paketeras utifrån innehållets förutsättningar. Då ska det se ut så här, verkligen, och bland annat därför blir boken en slags klenod. Snarare än att fråga mig ”hur ska det här läsas?” bör jag undra ”varför skulle jag avstå från det?”  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar