att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

5 mars 2015

Bonsaikatt, Viktor Johansson


Viktor Johansson håller på att etablera sig som en av den svenska litteraturens stora förnyare. Med fantasin till hjälp säger han viktiga och klarläggande saker om det svenska samhället.

Ett av poeten William Blakes ordspråk från samlingen Äktenskapet mellan himlen och helvetet lyder: ”Vägen till Helvetet är stenlagd med goda föresatser”. Värt att tänka på när vi ständigt ser de goda intentionerna som felar och bara leder till förstörelse.


I Viktor Johanssons nya roman Bonsaikatt är det två föräldrar vars goda intentioner orsakar misär. De har på var sitt håll kidnappat sina egna barn: en mamma tar sin mobbade son ur skolan, medan en pappa tar sina tonårsdöttrar för att skita ned den gullighet som annars hotar att ta sig in i deras liv. I husvagnen åker de omkring, på flykt undan samhället.

Men hallå, liknar inte det här mamman i Bromölla? Hon som i tiotalet år kidnappade sina egna barn, höll dem borta från skolan och gömde dem i hemmet (så som det beskrevs i de tidiga publiceringarna). Det är kusligt hur verkligheten ser ut att efterlikna fiktionen.

Johansson har skrivit sin bok som ett drama, med en neutral förhörsledare och föräldrarna som enda närvarande gestalter. Hela romanen utgörs av repliker, där föräldrarna i efterhand berättar sina historier och förhörsledaren gör sitt bästa för att förstå orsakerna som ligger bakom.

I så måtto påminner boken om Magnus Dahlströms legendariska 90-talspjäs Järnbörd, med sju förövare som inför förhörsledaren Allan turades om att återberätta sina brott. Även hos Johanssons blottläggs hemskheter, och vi blir allt mer på det klara med vilka kålsupare föräldrarna är.

Men framför allt är Johanssons bok en påminnelse om vad vi ska ha litteraturen till. Han återger inte bara ett skeende, utan här finns en diskussion kring samhällsfrågor, kring föräldraskap och ägande. Samt ett ifrågasättande av de goda intentionerna som så lätt slår över i besatthet. Varför gör de så här mot sina egna barn? Goda intentioner, lyder svaret – de goda intentionerna med de bittra och vidriga konsekvenserna. Vi får tillträde nya insikter i mobbningens mekanismer, liksom på köpet, tack vare Johanssons okonventionella absurda infall.

Och det görs med hjälp av ett språk som är piggt och associationsrikt. Fast inte på det enerverande bekräftelsesökande sättet, där du anar hur författaren törstar efter applåder, som efter en idrottsprestation. Johanssons språk är både balanserat och djärvt, där humorn tecknas i pastellfärger för att när som helst slå över i otäck svärta. Han använder litteraturen som en lekplats. Hans språk är glittrande, men han nöjer sig inte med det – hans ärende ligger också i att visa samhällets degradering.

Förutom att skriva diktsamlingar och romaner har Johansson gjort två fantasifulla filmer i gränslandet mellan dokumentär och fiktion. Bonsaikatt visar bara med än större övertygelse att han håller på att etablera sig som ett av de största svenska löftena från 2000-talet. Han går från klarhet till klarhet som författare, och du behöver inte söka längre än hit efter svensk litteraturs förnyelse.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 5/3 2015)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar