Debatten om kritiken

Det har pågått en debatt om litteraturkritiken, initierad av Kjell Espmarks direktörstal i Svenska Akademien i december. Debatten har gått några varv i alla de stora tidningarna, och alla som man kunde förvänta sig har skrivit minst var sitt prydliga inlägg. Att jag själv inte har gett mig in i slagserierna har mest berott på att jag varit upptagen med skolarbete, buntvis av uppsatser bland annat, blanketter, extra anpassningar, e-doks, frånvarostatistik, rapporteringar, protokoll.

Dessutom ville jag läsa klart Frans G. Bengtsson. Jag tycker nämligen att det är en god idé att röra mig bakåt i tiden när jag vill förstå nutiden. Det här är ju inte första gången litteraturkritiken diskuteras, och lär inte bli den sista heller. Som Malte Persson påminde om på twitter skrev han sitt inlägg till den nuvarande debatten redan 2007, och misstänkte att den där gamla goda tiden som alla pratar om så nostalgiskt inte skulle mottas med den öppna famnen i nutiden, som skulle irriteras över exempelvis den omhuldade Klara Johansons elitism och tvärsäkerhet.

 

Frans G. Bengtsson

I samlingen De långhåriga merovingerna från 1933 skriver Frans G. Bengtsson i en essä om fotbollsjournalisten som får i uppdrag att skriva en teaterrecension, då den ordinarie teaterkritikern blivit skottskadad (detta inträffar händelsevis i Chicago). Fotbollsnörden hinner inte sätta sig in i vad han ska skriva om – den stressfyllda situationen på en dagstidning kan säkert även dagens skribenter känna igen sig i. Det råkar vara premiärföreställning av Shakespeares Othello.

Han skriver sin recension med nybörjarens blick, och mottagandet blir positivt. De rutinerade kultursidesläsarna tycker om den nye recensentens fräscha tilltal, medan de ovana kultursidesläsarna äntligen förstår vad som står på sidan:

”Den förutsatte inga litterära förkunskaper hos läsaren, emedan recensenten själv inte ägde några kunskaper att tillverka förutsättningar av; den var fri från professionell jargon, emedan kritikern själv inte visste hur sådan jargon lydde, och fri från all medveten förvridenhet eller falskhet, emedan han inte hade några ovidkommande intressen att vårda; slutligen rymde den för den vanlige läsaren intet avskräckande djupsinne, emedan kritikern inte hade en aning om att han skrev om en sak där vissa ansträngningar åt djupsinnighetens håll kanske kunde vara på sin plats.”

Uppsättningen blir en stor framgång tack vare detta. Fotbollsjournalistens text blir så uppskattad att han blir ordinarie teaterkritiker. Vad menar då Bengtsson med denna illvilliga saga? Det är tydligt att det går att förstå och gilla Shakespeare utan förkunskaper, kanske rentav att förkunskaperna är destruktiva.

Men ärendet handlar i första hand om dagskritiken, och där föreligger samma situation nu som för snart hundra år sedan, att recensionerna ägnar sig åt den nyutgivna litteraturen, som inte riktigt kan mäta sig med den verkliga litteraturen. En kritiker som är tillräckligt insatt i den verkliga litteraturen – här använder jag gärna Bengtssons term – är därmed bakbunden i en ogynnsam position. Den som vet vad verklig litteratur innebär måste antingen såga eller ljuga om de nyutgivna böckerna. För att tala klarspråk: han måste tulla på sin kritiska integritet. Nu håller kritikern inne med sitt klander för att bevara friden, vilket kort sagt är bra för den mänskliga samvaron men sämre för kulturen.

Vad vi får se, menar Bengtsson, är exempel på den kreativa lögnens konst. Så blir kritiken till sist en konstart (menar jag), och lösningen är då uppenbar – anställ fler glada amatörer. Det är enklare än att efterfråga bättre skrivna böcker, för det kommer vi inte att få. Amatören kan inte ljuga, för han kan inte skilja Lispector från Läckberg eller Keats från Kanye. 

Att Bengtssons text härrör från en annan tid märks mindre i språket än i innehållet, som förutsätter att läsaren ska känna till en subtil allusion till Lord Byron (Bengtsson skrev i sin ungdom uppfriskande om Byron). Det är sällan det finns tillfälle att avundas dåtiden, men ibland kan jag önska att jag slapp dessa impulser att jag behöver hejda mig när jag ska nämna vissa namn, för att jag vet att det kan uppfattas som snobbism. Den som skriver kulturtexter i Sverige 2015 har en mer gynnsam framtid om han väljer som utgångspunkt en HBO-serie än Erik Lindegren. Ska man lära sig något av Bengtsson rör det sig om hans uppenbara förtjusning i skrivandet, den lätthet som mer än antyds i hans dansanta formuleringar.    

Som essäist är Bengtsson lika raljant som han är sträng, det närmaste Sverige kommit en Borges, kanske mest därför att han till skillnad från sentida aspiranter inte så uppenbart går i argentinarens fotspår. Men också genom att det han läser om gör så stort intryck, och att han på gott och ont resonerar som ett barn – fullkomligt entusiastiskt, men också med en kompass som ibland löper amok. Främst är hans bidrag i debatten fortfarande aktuellt, inte minst genom att det påminner om hur lite humor som finns i hans sentida kollegers texter.