att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

27 mars 2015

Ett eget rum, Virginia Woolf


”[E]n kvinna måste ha pengar och ett eget rum, om hon skall kunna skriva romaner”. Så skriver Virginia Woolf i essän Ett eget rum. Själv har jag vare sig pengar eller ett eget rum. Jag är inte ens kvinna, och inte heller ämnar jag skriva romaner.

För tre år sedan översattes boken senast till svenska, av Elisabeth Mansén, men till denna nyaste svenska utgåva på Modernista återanvänds Jane Lundblads gamla översättning från 1958, liksom appendixet med de två kortare essäerna ”Hur skall man läsa en bok?” och ”Att inte kunna grekiska”, två ovärderliga texter som det alltid finns anledning att återkomma till – som om det inte räckte med titelessän, som ju är en av 1900-talets viktigare böcker överhuvudtaget. Den ska finnas överallt, och det kan aldrig finnas för många utgåvor.


Det nästan för perfekt kusliga omslaget, ett foto av Mary Jane Ansell, liknar Virginia Woolf: en docklik sylfid, iskallt stiliserad in i evighetsoverklighet, och precis i samklang med Woolfs stil – lika mycket inbjudande som avrådande. Hon kan säga plumpa saker – krig får män att se dumma och fula ut – men också helt briljanta infall fångade i flykten: ”Kvinnorna har genom seklerna tjänat som speglar med den förtrollande och förtjusande förmågan att återge mannens bild i två gånger naturlig storlek.” Så rolig är inte ens Ebba Witt-Brattström när hon är på sitt bittraste humör. Och när Woolf tenderar att närma sig arrogansen kan hon avfärda allt med en självironisk reträtt.  

I inledningsscenen uppstår ett ironiskt ögonblick när hon blir hejdad vid universitetsbibliotekets port, upptagen att söka efter Miltons manuskript till dikten ”Lycidas”, kanske också snegla i Thackerays manuskript, som också förvaras där (hennes pappas första giftermål var med Thackerays dotter). Ironi? Ja, det är befängt att försöka hejda Woolfs uppsåt, vilket den här boken skulle bli ett levande bevis på.

En bok om att läsa är det, men också en bok om att skriva – en poetik, alltså en lärobok i skrivande, som jag kallade den i min bok om Woolf. Hon förespråkar en metod, och den är enkel och högst användbar. Hon läser som en romanförfattare, och även den som i likhet med mig har gett romanförfattandet på båten har nytta av att sätta sig in i den läsmetoden, helt enkelt därför att din läsning då blir så mycket mer fruktbar. Det sker med hjälp av en närhet till fantasin, där vi tillåts bevittna kreativitetens själva födsloögonblick. Då läser hon minst lika bra som Borges: djärvt, rättvist, förutsättningslöst, kompromisslöst. Det är ett läsande som betonar associationernas förmåga att skänka impulser till ett fortsatt arbete, att hennes bok sätter igång de egna tankarna mer än ger dem facit att förhålla sig till. Här finns också den övertygande pläderingen för hur den riktiga konsten förändrar oss och vårt sätt att se på världen.  

Uppdraget bestod i att föreläsa om ”kvinnorna och romanen”, ett ämne som hon genom snirkliga utläggningar och utvikningar kretsar kring och petar i och lyckas genom låtsad vårdslöshet ändå säga sådana skarpa djupsinnigheter om. Det är ett genis verk, helt klart: ”Man kan bara ge sina åhörare möjligheten att dra sina egna slutsatser samtidigt som de iakttar den talandes begränsning, fördomar och idiosynkrasier.” 

Men geni, som inte var tillgängligt för en kvinna i historisk tid – med Woolfs exempel Shakespeares fiktiva syster Judith, som fick gå tillbaka till sin ”pölsa” (med Lundblads ord för ”stew”) – den föds inte heller i underklassen, menade hon 1928, något som Andres Lokko i en Svd-krönika från 5/2 i år ifrågasatte från ett annat perspektiv, genom att hänvisa till Viv Albertines slagkraftiga devis att ”Art by the ruling class will change nothing”. Med Woolfs smått uppgivna ord: ”Intellektuell frihet är beroende av materiella ting”, och eftersom kvinnorna har varit fattiga och satta under förmyndare har de saknat intellektuell frihet.

Geniet fanns ändå där, menar Woolf, hos Charlotte Brontë, som här ges omdömet en större talang än Jane Austen, men att hon ändå inte nådde lika långt med sina romaner. Beror det på att Austen tvingades skriva i smyg, att hon inte tillmätte sina böcker någon större vikt, en tanke Woolf bara antyder? Nja, mer handlar det om att Brontë förlamades av en vrede som förblindade henne. I Lundblads översättning höll vreden på att ”förgifta integriteten” hos Brontë, medan originalet har det något mildare ”tampering with the integrity”. Har Woolf rätt? I viss mån, erkänner jag medan vreden manipulerar med min integritet …  

Ögonblick av närvaro. Det sägs att inget åldras snabbare än det som följer tidsandan. Woolf skriver rätt in i framtiden i stället för att förlita sig på samtiden. Hennes bok är både uppfordrande och uppmuntrande – en stöttande bok som ger tröst och styrka, men utan enkla halvdana lösningar som anbefaller ansvarsfrihet. Att följa Woolf innebär att du får ta itu med det jobbiga, konfrontera det som inte smidigt smiter undan. Då blir hon tillika en förebild, genom sitt mod som visar vikten av att ta striden när och där det behövs.  

Som sagt finns här också två andra essäer, i första hand den viktiga ”Hur skall man läsa en bok?” Den översattes senast förra året av Rebecca Alsberg i ellerströms samling ”Böcker”. Där sägs avgörande saker om läsning, när tanken om fantasins läsning utvecklas: du måste läsa som författare, bli honom i läsögonblicket.

Det roliga med Ett eget rum är ju bland annat att du kommer nära Woolfs lediga talspråk, genom att hon skriver med en så nonchalant slagfärdighet som lär ha legat nära hennes snack. Givetvis allra mest om du läser den på engelska, men jag kan gärna varva min läsning, då jag nu råkar ha fem olika utgåvor, två av dem på engelska.

Lundblads översättning är oftast duglig, även för en pedantisk felfinnare. När Woolf gör sina talspråkliga inlägg, som kan te sig slarviga i skrift, följer Lundblad henne nitiskt, och låter ett ”At any rate” bli det vardagliga ”Hur som helst”, annars en ganska otäck meningsinledning i skrift (Mansén undviker helt just denna markör, och smyger in ett lömskt ”i vilket fall” senare i meningsbyggnaden). En kanske obetydlig egenhet är att Lundblad i en uppräkning av manliga författare utelämnar Dean Inge, lite olyckligt eftersom han blir föremål för ett resonemang tjugotalet sidor senare, som återkopplar till den uppräkningen. (Inge föreläste förresten i Sverige på 20-talet.)

Är det då en otidsenlig bok? Tiden går ju, snart är det hundra år sedan boken kom ut, och hennes exempel borde bli uråldriga. Men språket har bevarat sin fräschhet, och i lika hög grad tankens klarhet. Det är något av en paradox, för samtidigt representerar hon ett sätt att skriva som blir allt mer apart, allt mer främmande för vår samtid. Det är som om hon fortfarande väntar på att få sin fortsättning, som om någon borde ta vid, någon som ännu inte formulerat sig. I detta löftesrika ”snart” läser jag Woolf med Hoppet vid min sida, samtidigt medveten om att det är en önskedröm. 

Texten fortsätter här och här.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar