att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

24 mars 2015

Oppositionspartiet, Gun-Britt Sundström


En av mina otaliga otåliga tågresor till huvudstaden i höstas. Det råkar vara min födelsedag. Jag hamnar bredvid en kvinna som ger ett bekant intryck. Hon tar upp en tummad tidskrift från en stor påse som också verkar innehålla målningar. ”Författaren”, läser jag nyfiket. Det är ju Gun-Britt Sundström, tänker jag osäkert, och undrar om jag ska säga något om hur mycket jag gillade Maken och För Lydia, men att jag är mindre ense med hennes Jane Eyre-översättning. Eller är jag bara avundsjuk för att jag inbillar mig att jag skulle ha gjort ett bättre jobb?

Jag öppnar e-posten i telefonen, ser att jag har fått mail från – Gun-Britt Sundström, skickat mitt i natten. Jag läser i smyg. Hon har synpunkter på något jag skrivit på bernur, om Jane Eyre just, med anledning av Modernistas nyutgåva. Hon avslutar lite uppfordrande: ”Du som har en tidning att skriva i, gör det! Eller är detta av så litet allmänintresse att Författaren skulle vara rätt forum?” Det gnistrar för mina ögon, börjar kännas mer och mer som att jag har lämnat verkligheten och hamnat i en postmodern novell.


Är det Gun-Britt Sundström som sitter där, och går av i Norrköping? Ögonblicket passerade, nu får jag aldrig veta.

Förra veckan läser jag en krönika av Ola Wikander i Kvällsposten, där han aningen naivt föreslår att lärare ska högläsa två timmar om dagen för eleverna i skolan. En av böckerna han föreslår är Gun-Britt Sundströms Oppositionspartiet. Jag traskar iväg till biblioteket, skickar ned en bibliotekarie i källaren för att plocka upp den magasinerade boken från 1967. Fan vilket snyggt omslag ändå. Jag råkade födas 1967.

Sundström var 22 när hon skrev den här ungdomsromanen som utspelar sig på gymnasiet. Jag läser delvis för att jämföra med mina intryck från den så kallade nutiden.

Nog finns skillnader. Man läser Södergran, Runeberg, Hjalmar Bergman, Harry Martinson, Molière, Tegnér, Stagnelius, Pär Lagerkvist, gör pastischer på Runeberg, Fröding och Snoilsky – överhuvudtaget spelar Runeberg en ansenlig roll för berättelsen. Utanför kursplanen läser man Agnar Mykle, dåtidens Fifty Shades of Grey. Och en massa svenska Lars: Ahlin, Gustafsson, Gyllensten. Men framför allt läser man ordentligt, på djupet, och inte flyktigt och överskådligt (Almqvist räcker det med att läsa i antologi, noterar jag lite förvånat). Man kan anklaga nutidens elever för mycket, men några Snoilsky-pastischer skriver de inte. Man översätter Cicero på latinlektionerna. Lärarna ges öknamn, och beter sig verkligen som de obegripliga urtidsdjur eleverna ser dem som. Kanske som nu då.

Sundströms tilltal är frenetiskt, ironiskt, delvis raljant – men på det där charmiga sättet som bara en mycket ung författare kommer undan med. Språket är bitande, och märkligt aktuellt, in på anglicismerna och slanguttrycken som knappt har ändrats. Mer förvånas jag över varför man använder en väggfast telefon när kompisarna ska ringa hem och berätta att de blir sena – varför inte bara skicka sms, hinner jag tänka innan jag minns att det är 60-tal. Så det är därför de spelar ”Belafonteplattor”, tänker jag också.

Huvudpersonen Saga Sandler är odrägligt ungdomlig: lite för smart för sitt eget bästa, ambivalent och med lika nära till hatet som till vurmen. Dramatiken är också alltid för stor för hennes eget bästa. Sundström har gett hennes historia en imponerande närvarokänsla, som bär henne genom en annars ganska krånglig berättelse. Hon pendlar mellan kvävande ansvar och frihetsanspråk. Hon försöker distansera sig, kallar sin attityd för ”schow”, men är i grunden ordningsam och en duktig flicka. Nog skolkas det, nog gnälls det och nog förekommer undanflykter som vilken lärare som helst hört till leda – men de biter ihop, de gör jobbet. 

Saga är ändå rebellisk, rör sig med en Devil May Care-attityd som förlåter vissa schabloner i hennes tänkande. Å andra sidan: en ungdomsroman utan schabloner är ju inte trovärdig. Humöret är gott. Klasskompisarna är både vuxnare och barnsligare än nu. Man leker Anden i glaset, något de väl borde ha klarat av allra senast i högstadiet. Men nog är det vuxet när en i gänget i födelsedagspresent får en LP-skiva där Olof Lagercrantz högläser ur sin Dagbok, även om de gör narr av uppläsningen …

Det är sorglöst. Visst, de har problem, ibland ganska allvarliga sådana, men jag slås av den optimism som de uppbådar. Det är visserligen mindre dekadens än i Bret Easton Ellis The Rules of Attraction, men annars är parallellerna uppenbara. Även här kolliderar ungdomlig naivitet med en inskolning i cynism: oskuldens och erfarenhetens sånger, liksom. Det är ett uppvaknande på alla plan, ungefär som i Karin Boyes gymnasieroman Kris. När Saga träffar en kille excellerar Sundström i snygga omskrivningar i hans rum: ”Vi var anständiga en stund, spelade grammofon och tittade i böcker och vederlade den fria viljan, sen blev vi oanständiga.”

Men det mest obegripliga är väl att Saga trots sin skolgång mot slutet erfar ett bildningskomplex. Skicka henne i en tidskapsel till år 2015 och hon vore mer än rustad att hoppa in i vilken kultursektor som helst.

2 kommentarer:

  1. Bra skrivet Björn. Vivace. Men jag har inte läst den.
    Kom så långt som till "Britt-Mari lättar sitt hjärta" i fråga om ungdomsromaner.

    SvaraRadera
  2. Tack! Jag är själv lite dålig på ungdomsromaner, men gillade skarpt Maria Gripe.

    SvaraRadera