att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

7 mars 2015

Lärkan, Dezso Kosztolányi


”Flickan såg bort mot verandan där föräldrarna stod på översta trappsteget. Det var de som en gång för längesedan hade gett henne smeknamnet, Lärkan, för mycket längesedan när hon fortfarande sjöng. Sedan hade namnet häftat fast vid henne och hon bar det som en urvuxen barnklänning.”

Så här exakt initieras namnet på titelkaraktären i Dezso Kostztolányis charmiga roman Lärkan (perenn), i Maria Ortmans översättning från ungerskan. Det är en vacker utgåva – en vacker berättelse som givits en vacker formgivning. Passande då han var något av en estet, och översatte både Baudelaire och Wilde. I förordet kallar Péter Esterházy honom för ”världens främsta rimmare”, vilket låter som en lite väl tilltagen överdrift. Förlaget strösslar de internationella lovorden, vilket gör mig en smula skeptisk, speciellt de löften om litterär perfektion som strilar över boken. Tidigare har en samling noveller och dikter av författaren kunnat läsas på svenska, Kyssen. 


Lärkan utkom 1924. Den har inte åldrats en dag (som man brukar säga om exempelvis Hjalmar Söderbergs Doktor Glas). Årtalet är 1899. En kvinna lever tillsammans med sina föräldrar i en ungersk småstad, på en av kartans mindre prickar. Hon håller på att bli överårig. Hela romanens handling kretsar kring hennes resa till några släktingar, och hur föräldrarna hanterar frånvaron tills hon kommer tillbaka. Ingen stor dramatik skapas. Vi får ta del av småstadsmentaliteten i sin prydno.

Det märkliga med denna till synes omärkliga berättelse är hur Kosztolányi utan att låta stilen bli framträdande ändå framstår som en utstuderat stilmedveten författare. Det är en ren fröjd att följa språkets stillsamma elegans. Men det sker med hjälp av en ännu mer avancerad förmåga att skapa levande karaktärer. Inte endast den stackars Lärkan, utan i högre grad de inbundna föräldrarna, och alla excentriska bifigurer som likt drömgestalter befolkar orten.

Det sker också med en precision i detaljerna. Han smeker dem verkligen, dessa gudomliga detaljer, ungefär som Nabokov menade att Flaubert gjorde. För den delen påminner Kosztolányis förhållande till karaktärerna om både Flaubert, som han torde ha läst, och Nabokov, som han knappast läste. Han klarar av, kort sagt, att vara både ömsint och hånfull samtidigt. Det skapar en märklig ambivalens, där humorn rör sig mot en ironi som också får mig att tänka på Hjalmar Bergmans skildringar av den svenska mentaliteten, de småaktiga illusionerna som bär på sådana storslagna men oinfriade drömmar. Även här vibrerar neurosen under den idylliska ytan, med ett berättarjag som delar egenskaper med gamängen som lagt för mycket sordin på stämningen.

Lärkan är en slags fånge i familjens otrevliga garn, i farlig symbios med föräldrarna. Ogift och ful är hon något av deras börda, men också en elefant i deras rum. Först när hon lämnar dem kan de tala ut, i en oförglömligt brutal scen. Föregången av ett alkoholrus som pappan upplever tillsammans med det illustra sällskapet Pantrarna, ett slags litteraturens kavaljerer som vi känner dem från andra romaner. De träffas med det uttalade syftet att popularisera supandet.

Och det speciella är vad som händer med Kosztylányis stil när pappan dricker: texten upplöses, berusningen hos människorna orsakar en berusad text som blir – ja, modernistisk. För annars håller den sig på mattan, helt förborgad i en stilla 1800-talslunk. När pappan dricker börjar texten kuta som en besatt, ungefär samtidigt som Joyce leker fram sin Ulysses. Då tar sig känslorna upp till ytan, och det är inga väluppfostrade känslor längre. ”Mynten tjöt förfärat”, när den fulla pappan slänger dem mot sin hustru.  

Stilen är annars målerisk, och det är lätt att se allt framför sig. Förmodligen är det den generella bristen på modernistiska upptåg som har fått den här romanen att åldras så utsökt. Få saker åldras så snabbt som modet. Därför är det befriande att det endast är i berusningen som texten svindlar, men det görs också utan att vingla. Planlösheten är bara skenbar.  

Snarare än livets eländighet är det livets torftighet som verkar vara Kosztylányis ärende. Det mänskliga stilleståndet. Och kanske läser jag för många romaner som utspelar sig under detta sekelskifte, för jag tycker det är mer naturligt med romankaraktärer som diskuterar Dreyfusaffären än 9/11. 

Och den fördumning som vi kan uppfatta hos stadsbefolkningen och deras monumentala ointresse för kultur öppnar för en allegorisk läsning, som även den löper i en riktning mot något bekant: mot vår samtid. Därför känns det så synnerligen välfunnet att romanen utkommer just nu på svenska: precis lika skvallrigt högljutt och infamt korkat känns den pladdriga svenska samtidsdebatten just nu.

Du kanske tänker Stoner, John Williams bortglömda roman som på senare år fått ett så remarkabelt uppsving. Förvisso, men jag tvivlar på att något icke-anglosaxiskt har förmågan att få ett sådant genomslag. Tråkigt, då jag bland dessa lågmälda berättelser nog sätter Lärkan högre - vilket inte säger lite, då jag tyckte att Stoner var en fantastisk roman. Kosztolányi låter ålderdomen smyga fram som ett långsamt tåg, som alltid sätter skenorna i gungning men aldrig rusar fram. Jag läser hans bok med det slags skratt som vrider sig inåt där det ekar i uppgivenhetens famn.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar