att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

28 mars 2015

Tomas Tranströmer lever


Poesin, som får allt mindre utrymme i det offentliga rummet, behöver sina galjonsfigurer och sina ingångar för att nya läsare ska hitta dit. Tomas Tranströmer var en sådan. Många har vittnat om den första kontakten med denna poet som talade med svenska folket på svenskars vis men med världsmedborgarna på ett sätt som fick också deras ögon och hjärtan att öppnas. Djupt rotad i svensk natur och svenska förhållanden förmedlar han ändå insikter som är universella.

De starka enskilda raderna kommer att leva länge än. ”Jag vaknar till det där orubbliga KANSKE som bär mig genom den vacklande världen”, skriver han i den fina ”Kort paus i orgelkonserten”. Detta versala ”KANSKE” är exempel på hur poesin uppstår i de ögonblick när vi inte vet, när vi anar, och där fanns Tranströmer som en förebild.

Fanns? Jag menar: finns.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 28/3 2015)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar