att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

19 mars 2015

Överallt ska jag vara i centrum, Jonas Gren


Strax utanför Oslo började man i somras plantera tusen träd. Dessa träd ska inte fällas förrän år 2114, då de används för att trycka de hundra böcker som då utgör ”The Future Library”, den skotska konstnären Katie Patersons nystartade projekt med böcker som ingen får läsa förrän om hundra år. Bok nummer att förseglas på arkivbeständigt papper skrivs av Margaret Atwood. 

Framtiden, ja … Även den svenska poeten Jonas Gren intresserar sig för den, om än i mer blygsam skala. Hans nya bok är helt klart framtidsinriktad. Överallt ska jag vara i centrum utkommer på den nya förlaget Non, och är ett samarbete mellan poeten och formgivaren Karin Linderoth och regissören Carl-Oscar Sjögren. De lånar sig till ”en interdisciplinär metod”, med ett utsatt telefonnummer och telefontid, och därmed kan framtida läsare ringa upp poeten och samtala om innehållet för att se vad det blev av visionerna.


Med utgångspunkt i två olika politiska manifest, Socialdemokraternas ”Framtidskontraktet” (2013) och Moderaternas ”Ansvar för hela Sverige” (2014) samlar Gren på hoppingivande framtidsformuleringar:

”När jag blir stor
ska det vara rymd
Det ska vara stjärnor
Det ska vara nebulosor
Det ska vara utveckling
Det ska vara rymd
som inte syns
Det ska vara ljusblått
Det ska vara svart
Det ska vara vitt
Det ska vara rymden”.

Under 90-talet slog sig deckarförfattarna gärna över bröstet och menade sig vara de som sysslade med samhällskritiken. På senare år är det snarare poeterna som borde tillfrågas, då de från olika håll skriver en mer uttalad politisk poesi. Gren gjorde det redan med sin ekokritiska debut förra året, Lantmäteriet. Hos poeterna finns skärpa både i tankarna och i språket.

Om förra boken i mitt tycke var något för expansiv förhåller sig denna bok mer till pamflettens form. Ska vi tala om språkmaterialism fungerar den också bäst när den som här kombinerar formen med ett innehåll, och Gren har helt klart ett tilltal som fungerar även i den här boken. Det formelartade ”När jag blir stor” leder oss in mot den osäkra framtiden, med barnets naivitet som krossas mot den vuxnes lärdomar. Kanske politiken skulle må bra av mer naivitet, för den delen. Men barnet har också nära till inkonsekvensen, och när man tar del av utsagorna, influerade av det vi brukar kalla ytterligheterna Sossarna och Moderaterna, blir det tydligt att skillnaderna inte är så stora.

Å andra sidan kan jag också undra om knasig konceptdikt är vad svensk poesi är i störst behov av just nu. I vilket fall sipprar ironin in i Grens framtidsvision, där appellerna om djurhållning, klimatfrågan, sysselsättningen, fattigdomen, lagar och straffsatser hinner bli tröttkörda även i en så här tunn bok – vilket nog inte är Grens fel, bara att vi har hört allt till leda redan. Stackars framtida läsare, tänker jag då.

Om hundra år kan det ändå roa någon att plocka fram denna pamflett, någon som möjligen skakar på huvudet åt vår tilltro. Det mest tidlösa av allt är ju – tyvärr – optimismen, som du lätt kan hitta i böcker som skrevs för hundra år sedan, eller ja, lite drygt då, eftersom första världskriget sköt så mycket framtidshopp i sank 1914.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar