att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

3 mars 2015

Jag är en annan. Några nedslag i Erik Lindegrens extatiska diktning, Björn Sandmark


När Kjell Espmark i december med en nedlåtande attityd läste lusen av några nutida litteraturkritiker för att de använder personliga anekdoter kan jag tycka att det var lite småaktigt gjort att leverera så tendentiöst klander. Det finns nog en poäng någon gång att förankra sina intryck i exempelvis vardagliga händelser, och att det är något som kan bidra till att recensionen blir intressantare. 

Nu har jag läst Björn Sandmarks bok Jag är en annan. Några nedslag i Erik Lindegrens extatiska diktning, utgiven av Bokförlaget Korpen. Jag minns förlaget från 80-talet, men hade mer eller mindre trott att det upphört att gälla. Jag minns också Lindegren från 80-talet, att han alltså har varit en central figur i den svenska litteraturhistorien, men att han blivit någon som mer eller mindre upphört att gälla. Och så dessa essäböcker med litterära ärenden – också det något att minnas från 80-talet, men att det mer eller mindre upphört att gälla. 


Nu läser jag att boken är utgiven med stöd av Svenska Akademien (så jag talar väl tyst om Espmark fortsättningsvis). Att jag inledningsvis nämnde honom har mest att göra med att Sandmark visar hur man kan använda de privata erfarenheterna i sitt essäskrivande. Dels genom att skildra livskamraten Ingrids sjukdom och död, och dels genom att skriva initierat och entusiastiskt om alpin skidåkning och ett specifikt ögonblick av närmast religiös dignitet. Till och med jag, som inte bryr mig vare sig om Gud eller om skidåkning blir (be)rörd.

Den egenskap Sandmark hittar hos Lindegren är extasens tonfall. Med en paradoxal formel, ”ett kraftfält av negativitet”, som hjälper honom hitta den råa energi som blir nyckeln till ett nytt sätt att läsa Lindegren. Fyra av Lindegrens mer kända dikter utsätts för närläsning: ”Arioso”, ”Gammal indian”, ”Promenad i vinterskymning”, samt”Ikaros”.

I skildringen av Ingrids död väcks tanken om det går att nå försoning. Med det svåra, med det omöjliga. Ja, det omöjliga – och just därför så nödvändigt att nå fram till försoningen, utan att kompromissa med sin integritet. Jag vet att det går, och att det måste ske på ett individuellt och unikt sätt, som du inte kan förbereda dig inför eller lyssna dig till med hjälp av livsstilscoacher eller mindfulnessgurus. Om nåden finns utanför religionen. 

Man kan försonas utan bitterhet. Utan Gud, dessutom. Och Sandmark saknar bitterhet, åtminstone är han bra på att skyla den när han skriver. Han gör det utan att reducera författarna han skriver om till snuttefiltar. Men ska inte litteraturen trösta? Jo, men den tröstar mothårs. När den bara bekräftar det du redan vet är det förströelse. Den enda litteraturen som hjälper på riktigt utmanar dina förutfattade meningar, väcker motstånd, raseri, och går i polemik med ditt sätt att tänka, och bryter dina vanor.

Att läsa Lindegren är inte en bekväm syssla. Om jag inledningsvis var aningen skeptisk blir jag under läsningen allt mer övertygad att Sandmark har hittat rätt författare att skriva om. Som Södergran, Ekelund och Nietzsche – tre som det är svårt att gilla förbehållslöst, men som jag ändå hellre väljer än rubbet när jag ägnar mig åt frivillig läsning. Den extas som kan hittas hos de här tre gynnarna sätter sina spår också hos Lindegren.

Extasen som transcendens – det som jag hittade första gången hos Pia Tafdrup. Det råkade vara på 80-talet, och nu blir jag privat (men Espmark lär inte läsa bloggar ändå). Jag satt på Umeå stadsbibliotek, det var grinig vinter, skorna tunga som fan, vantarna blöta, näsan snorig, kinderna röda. Jag tänkte på självmord, lyssnade på Joy Divsion i en walkman tills batterierna tog slut. I någon dansk antologi hittade jag dessa dikter som väckte det förunderliga i mig, som fick tillvaron att klarna. Denna sällsamma kraft i dikten som inte går att hitta i annan litteratur. Dikter som var förbluffande enkla men så starka att hela min världsbild förändrades och fick mitt liv att ta en helt ny riktning. Att säga att Tafdrups dikter räddade mitt liv är inte att säga för mycket.

Extasens ögonblick arbetar mot den tidsuppfattning som Sandmark lånar av sin gamle lärare H W Fawkner, den linjära (sinistra tiden), till förmån för en mer generös definition som den tidlösa (dextrala tiden). Klocktidens förbannelse. Lindegren låter tiden jobba hårt med det dextrala i sina extatiska dikter, visar Sandmark. Att upphäva tiden är extasens uppdrag.

Hos Sandmark är det lika nära till det informella som till det formella, något som ger hans framställning en sympatisk balans. Det är stringent när det behövs, och snacksaligt när det behövs. Det är bara att godta eller förkasta, och jag följer gärna med i analysens banor – speciellt när han väl kommer till de fyra Lindegrendikterna.

Det görs med att prioritera tematik framför biografi, om än med vissa brasklappar som kanske skymmer sikten en aning med sina självklara etiketter. Att kunskap  om författaren kan vara bra behöver inte betyda att den är oumbärlig – i många fall avundas jag mina elever som når fram till så spännande tolkningar tack vare att de inte läst alla dessa biografier som jag gjort misstaget att plöja.

Dock var det länge sedan den senaste avhandlingen skrevs om Lindegren, Lysells som kom 1983. Sandmark ifrågasätter Lysells teoretiska läsning, och visar att det är med inlevelse den inlevelsefulla poesin bör läsas. Med känslans läsart. Och kanske är det som det antyds här, att Lindegren är svensk poesis extatiker. Men jag tillämpar gärna den här läsarten också på Rut Hillarps poesi – kopplingen Hillarp-Lindegren utreddes ju fint av Annelie Bränström Öhman i hennes bok Kärlekens ödeland som kom 1998.  

Men ofta nog räcker Sandmarks ambitiösa läsning för att göra Lindegrens dikter fräscha och spännande. Det romantiska hos Lindegren är lätt att spåra, och han har ju skrivit ovanligt starka men underskattade porträttdikter om Hölderlin och Shelley, och här nämner Sandmark Keats. Men det finns en klar parallell också till Samuel Taylor Coleridge, den mest styvmoderligt behandlade romantiske poeten. Inte för att jag vill gå så långt som att hävda att ”Ikaros” är en svensk ”Kubla-Khan”, även om det finns likheter i vintertematiken, men jag hittar något av Nietzsches dionysiska aspekt hos båda, så också i några mindre bemärkta dikter av Coleridge, inte minst när Sandmark citerar ur Ecce Homo: ”Filosofi, såsom jag hittills har förstått och levt den, är det frivilliga livet i is och bland de höga bergen – att uppsöka allt främmande och märkligt i varat, allt det som hittills var bannlyst av moralen.”   

Så Coleridges egentliga rörelse är inte den mot stillheten, utan mot det ”kraftfält av negativitet” som Sandmark initialt talade om. Liksom hos Lindegren söker han en transcendens som är beroende av offer, av det pris som bara betalas av den som är beredd att gå genom existensens gränser. I ”Frost vid midnatt” antyds den rörelsen: ”Jag tror att denna rörelse som bryter / naturens stillhet har en likhet med / mig själv, som var den en besläktad form, / vars lätta vingslag imiteras av / min kringirrande Ande, när den söker / i allt sin egen avbild och förvandlar / var tanke till sin leksak.” (Översättning Gunnar Harding.)

I sina bästa stunder fungerar den här korta boken som en inspirerande ingivelse att fortsätta den extatiska läsningen av Lindegren. Nya sidor av Lindegrens råhet blir belysta. Till de halsbrytande inslagen hör också skidåkningen, som därmed motiverar de privata inslagen, och visar att de tvära kasten inbjuder läsaren att åka parallellslalom med författaren.

4 kommentarer:

  1. Jag kan nog inte riktigt hålla med dig om Espmarks tal. Jag tyckte det var strålande. Och modigt. Som enkel vardagsläsare av litteratur anstår det mig egentligen inte att ha någon viktigare åsikt om litteraturkritiken i Sverige. Men när jag någon gång tar mig för att läsa ett aktuellt och omtalat verk (Lotass, Houllebecq och tidigare Ekman och Brunner) försöker jag vara noga med att inte läsa kritiken förrän jag läst själva boken. Men när jag sedan går igen om vad som skrivits blir jag oftast chockad. Har vi verkligen läst samma bok? Det kan naturligtvis vara så att jag missuppfattat det jag läst men "kritiken" består vanligtvis av 95 % innehållsredogörelse och sedan några floskler om att skribenten tycker att det var "bra" eller "dåligt". Det kan jag tycka själv. Alldeles gratis.

    Nu skall jag återigen göra rätt för epitetet "arrogant utlandsvensk" och med bestämdhet hävda att tysk och österrikisk litteraturkritik står skyhögt över den svenska. Att läsa kulturdelen i exempelvis Der Standard är ett utsökt nöje även om man aldrig hört talas om böckerna som diskuteras.

    Du nämner Reich-Ranicki. Han var naturligtvis ett nummer för sig men visade att litteraturkritik i TV också kan vara stor underhållning. Sedan fanns ju andra röster också i Literarisches Quartett.

    Tycker en enkel skomakare.

    SvaraRadera
  2. Intressant! Jag är nog lite partiskt insyltad som recensent, men förvisso kan jag i viss mån känna igen det där att det finns en slöhet hos en del litteraturkritik. Följer en del av litteraturbevakningen i Danmark, där den utförs med lika mycket tankeskärpa som entusiasm. Och i England ofta likaså.

    Men Espmarks tal var ju en bra brandfackla i alla fall!

    SvaraRadera
  3. Ja nu trampade jag i klaveret ordentligt...tänkte inte på det...Men jag tror att inte heller Espmark syftade på dig i sitt tal...

    Kanske bäst att bliva vid sin läst dvs. EU och sånt...

    SvaraRadera
  4. Haha! Jag är van att bli ihopbuntad med "bloggare", med allt vad det innebär ...

    SvaraRadera