att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

8 mars 2015

Fallet Brecht


”Att tala om poeter är en oangenäm uppgift; poeter är till för att citeras, inte för att talas om.” Så skriver Hannah Arendt om Bertolt Brecht i essän ”Poeten Brechts mörka tider”, som går att läsa i nya numret av 10-tal, som har ”Fallet Brecht” som rubrik och är ett veritabelt temanummer om poeten och dramatikern.

Så övergår ändå Arendt till att tala om Brecht – och tack och lov för detta, för hennes essä, som utgör huvuddelen av numret, är verkligen bland det bästa jag har läst. Den borde bli obligatorisk läsning för alla som ägnar sig åt att skriva om litteratur. Inte för att hon skriver ”entusiastiskt”, eller för att hon ensidigt hyllar Brecht – nä, hon gnäller också en del, men det sker med sådan tankeskärpa och sådan – ja, omtanke om det hon skriver om. Det är ett exempel på vad som händer när du är insatt i ditt ämne, att det är en speciell sorts förståelse som då förlöses, och gör att texten svävar fram, utan några krav på att göra sig ”förstådd” eller på att behöva säga något ”intressant”.


Hon läxar upp, men gör det med respekt och omtanke. Hon gör det genom att tala om Brechts förlåtliga synder. Genom att vara skoningslöst rättvis också. Litterär analys ska bedrivas just så – osentimentalt. Kanske är det symtomatiskt att Arendt inte kommer från den disciplinen, för hon skriver med en sällsynt blandning av stringens och ledighet, med den typ av auktoritet som inte är tillkämpad. Hennes text löper i så många olika riktningar att jag hinner oroas men också bli lättad när allt hålls ihop, just uppleva den typen av lättnad när en text når fram till ett förklaringens ljus. Det är ju sådant som bara händer, men svårt att förklara hur det går till.

Vad är det hon gör? Jo, hon håller sansen. Hon bevarar den kritiska distansen, helt enkelt. Och hon vet exakt vad det är Brecht håller på med i sina dikter, som är vad hon i första hand intresserar sig för (i Sverige är han väl mest känd för dramatiken, så det är tacksamt att vi får exempel på både nya och gamla dikttolkningar). Det är inlevelsens läsning, men en inlevelse som inte tappar bort sig i beundran. Hon vet precis i vilken mån Brecht är oberoende av den sortens personkult som är faran för alla som ägnar sig åt den bekräftelsestorm som skrivande innebär. ”Så bra du skriver” är alltid det farligaste du kan säga till någon som skriver.

Det är en text som också i sig uppmanar till kritisk läsning, och jag gillar den främst för att Arendt inte tycker likadant som jag själv. Den uppmanar att gå in i den och bråka med den – den är inbjudande på ett konfrontativt sätt.

Det var ju Athena Farrokhzad som initierade Brecht när hon i sitt sommarprogram från 21 juli i fjol hänvisade till hans ord: ”Vad är det här för tid, när ett samtal om träd nästan är brottsligt, eftersom det innebär tystnad om så mycket grymhet.” Hon är en av många som bidrar i numret, med två nyskrivna dikter. I stort sett allt handlar om Brecht, om förhållandet mellan konsten och politiken – kulturen och samhället, hur viktiga de två är för varandra och omöjliga att skilja åt, även om det ju finns starka krafter som arbetar för att separera dem.

Numret har också en osedvanligt rörig text av Lyra Ekström Lindbäck. Men förutom den finns så mycket att läsa både av det vackra och det tänkvärda att jag önskar att fler av de så kallat ”samhällsintresserade” gjorde det, men när jag hade med mig tidningen i skolan frågade en av mina kolleger vad det var för tidning. Med lite trött röst försökte jag förklara att den fanns på 80-talet, på 90-talet, på 00-talet, och nu på 10-talet … (Min gamla elev Ida Therén ”debuterar” passande nog med ett utdrag ur sin kommande modiga och underbart underliga roman Champagne.)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar