att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

12 mars 2015

Marie Norin, 11.05.05-14.10.17


Marie Norins nya dikter utspelar sig på en arbetsplats. Det är en bok som ger ett splittrat och lite vilset intryck, där dikterna kunde ha gått längre in i erfarenheterna som skildras.

För några år sedan ställde den finlandssvenska poeten Eva-Stina Byggmästar en försynt fråga med boktiteln Men hur små poeter finns det egentligen? Det börjar bli en allt mer berättigad fråga. Medan vi läser om det danska poesiundret som slår igenom både bland kritiker och läsare för de flesta av de svenska kollegerna en tynande tillvaro i marginalerna. De stora förlagen krymper utgivningen, och poeterna görs allt mer osynliga i samhällsdebatten.


De små förlagen gör ett hästjobb i skymundan. Däribland Lejd förlag, som nu ger ut Marie Norin, som tidigare gett ut dikter, romaner, barnböcker. Hennes nya bok heter 11.05.05-14.10.17, vilket ter sig förbryllande. Är det klockslag eller rentav datum, med meningen att glänta mot framtiden?  

Norin tar avstamp i sitt arbete med psykiskt funktionshindrade, skriver poesi som alltså utgår från en bestämd arbetsplatstillvaro. Kan jämföras med Jenny Wrangborgs bok Kallskänkan eller Johan Jönsons monomana pågående projekt som vårdbiträde, även om Norins kritik är av ett mer diskret slag. Kanske lite för diskreta för att göra tillräckligt starka intryck. Jag har svårt att föreställa mig den här boken väcka diskussion på allvar.

Dikterna rör sig mellan det berättande och det antydande. Norin har ett uttalat syfte, men det är ett tydligt ärende som ibland hotar att ta över, göra dikterna lite väl polemiska. Det är en besvärlig samhällsutveckling som skymtar i dikterna, som växlar mellan protokolliknande utsagor från arbetsdagarna och fragmentariska inlägg som redovisar intryck från arbetet med klienterna.  

Det som i någon mån ändå påminner om i första hand Jönsons stora arbete är hur Norin visar att arbetet äter sig in i vardagslivet, att fritiden eroderas av erfarenheterna som görs i yrket, att man tar med sig jobbet hem. Alla som arbetar med människor kan intyga att det lätt blir så svårt att stänga av dessa erfarenheter, både de positiva och de negativa. Diktjaget pendlar mellan cynism och empati, något jag tror inte bara är möjligt utan nödvändigt för den som jobbar med människor – att man måste ha lika nära till distansen som till närheten.

Kollegernas småaktighet skildras, liksom chefernas inkompetens. Jag blir ändå inte riktigt klok på vad Norin vill åstadkomma litterärt. Dikterna är för kompakta, för svårforcerade. Att ana vad hon är ute efter är inte samma sak som att erinra att hon når ända fram. Det kan se ut så här:

”en gång i halvåret har personalen handledning. handledningen ersätter den veckans personalmöte. medan handledaren pratar tänker jag på hur jag sitter. jag tänker på hur jag tror att hon, handledaren, uppfattar mig. och om jag i så fall borde anstränga mig för att uppfattas på ett annat sätt.

Så mitt intryck blir splittrat. Jag vill ha dikter som utmanar och som får mig att växa dikter som problematiserar tillvaron. Jag är inte helt övertygad om att Marie Norin gör det den här gången.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 12/3 2015)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar