att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

1 okt. 2014

Det avlägset nära, Rebecca Solnit


Det är med aprikoser Rebecca Solnit både inleder och avslutar Det avlägset nära, denna hennes andra bok på svenska, översatt av Sofia Lindelöf (Daidalos). Den förra, Gå vilse, var en blixt – den här, inte mindre än så.

Aprikoserna kommer från hennes mammas trädgård, och berättelsen kretsar kring bestyren över vad hon ska göra med den övergivna frukten när mamman insjuknar. De har en besvärlig relation, och man anar att det kan finnas ännu mer bakom, som Solnit finkänsligt avstår från att ta upp. Annars är hon helt öppen, och utgår från det egna jaget, i ett skrivande som har fått kritiker att jämföra med W.G. Sebald och Susan Sontag. Med Solnit blir det tre ”S” – eller tre äss, och det är faktiskt en rimlig jämförelse. Det finns förstås också en likhet med Montaigne, men man bortser gärna från eventuella förebilder, då det är ett skrivande som lever på att ha frigjort sig och närs av den unika energin i ett tänkande som rör sig från platå till platå, och därifrån erbjuder svindlande överblick.

Mammans alzheimer är katalysatorn till boken, som tar oss vidare in i olika ämnen som ibland tangerar litteraturen, ibland filosofin och ibland konsten och ibland samhället. Berättelsen är också utgångspunkten, alltså berättelsen som fenomen, hur den kan hjälpa oss och utgöra en grund att befinna oss på. Solnit talar om en inlevelse i berättelsen, hur den skapar en historia som aldrig är alternativ, utan blir den riktiga(re) världen.

Att tänka betyder att göra modet till sitt redskap, åtminstone så som Solnit presenterar det. I hennes essäer finns gott om sådana exempel på hur det kloka samsas med det känsliga. Hennes iakttagelser kring alzheimer drivs av en poetisk exakthet. Hon skriver ut privata erfarenheter, och låter den ambivalenta modersrelationen bli ett fundament för de pricksäkra reflektionerna kring livet. Det handlar om en mamma som egentligen inte vill veta av sin dotter, eller om det är dotterns upplevelse av att inte vilja vara till besvär. De allt mer ruttnande aprikoserna blir det som håller ihop de disparata berättelserna.

Det är cirkulärt skrivet, där tankar koncipieras i ett kapitel för att födas i ett annat. Här finns till exempel kapitelrubriker som ”Speglar” och ”Is”, med det franska ordet ”glace” som ju betyder bådadera. Hon återkommer till sina teman, och strukturen syr ihop dessa samband även bokstavligt, genom att hon inleder resonemang om just hur böcker sys ihop i en dråplig men samtidigt allvarlig korrelation med sin egen sjukdom. En sjukdom som får henne att bli hopsydd med svarta trådar och med hudbitar från någon främling på hennes egen kropp – hon känner sig som Frankensteins monster.

Det ena leder till det andra i en associativ stil. När hon skriver om Frankenstein visar hon hur Mary Shelley kan ha influerats av moderns reseskildring från Skandinavien, en bok som i hög grad präglas av kyla och is. Jag håller med Solnit att ett av de viktigaste motiven i Frankenstein är ismetaforen, men kan ändå känna att hennes teori blir lite långsökt, att fadern William Godwin, som utan att ha träffat författaren till den skandinaviska reseskildringen menade sig vara förälskad i henne, avlade ett slags barn av nordlighet, avstånd och sorg, och att det därför är så mycket is i Frankenstein och i Mary Shelleys liv. Jag känner igen en efterhandskonstruktion när jag ser den.

Nåväl, det är kanske en skönhetsfläck i denna rika men också starkt koncentrerade bok. Solnit visar att en författare bör förlita sig mer på uthållighet än talang, att skrivande handlar om att lära sig hantera ensamheten. Hon lärde sig detta som barn, genom läsning – den som inte klarar detta kan aldrig skriva, menar hon, och här är det lättare att hålla med henne, att skrivande berör målmedvetenhet. Istematiken finns också nedlagt i språket, att vi ”fryser tiden”, och i en osedvanlig analogi mellan matlagning och skrivande, där Solnit menar att det ena är ögonblickets konst och det andra något som kan avnjutas månader eller år senare. Tills vi uppfinner konserveringen, och kanske det är så, att texten blir konserver. Inte så fräscht, kan jag då inflika.

Smärtans empati skriver hon också om med en infallsrikedom som är beundransvärd. Smärtan är också en berättelse, och empati är något man måste lära sig, lära sig hur man förhåller sig till det egna jagets gränser. Hon använder ett fint exempel på empati från Allen Ginsbergs ”Howl”, men kanske det finns ännu mer belysande sådana i Walt Whitmans dikter, inte minst de från amerikanska inbördeskriget – Ginsberg var ju svårt beroende av Whitman. Och för den som undrar varifrån den vackra titeln kommer, så är det från brev konstnären Georgia O'Keeffe undertecknade när hon flyttade från New York till vischan i New Mexiko, ”från det avlägset nära”. Avstånd är något man upplever. Och empatin kan associeras till engelskans ord ”path” för stig – att befinna sig i rörelse är Solnits signum. Att gå vilse kan vara att gå rätt, och paradoxen härbärgerar många sanningar.

Att citera ur denna förträffliga bok är vanskligt – helst ville jag kanske plocka ut godbitar lite här och där, men det är något du själv kan göra, då jag tar för givet att du kommer att läsa boken. Men hon skriver så fint om sin sjukdom: ”En sjukdom är en brytpunkt på många sätt, och utifrån den måste man sy ihop sin egen story om vart man är på väg och vad det innebär. Varje sjukdom är en berättelse. Vissa är epos där man i slutändan segrar över det som drabbat en och för ett tag återvänder till sin skenbara autonomi, andra är tragedier där sjukdomen segrar i slutändan och tar en med till det okända som är döden, och det är ofta omöjligt att skilja dem åt innan de har bestämt sig.” Mina egna sjukdomar är ofta dikter, tillägger jag taktfullt. Jovars, det här är en på många sätt fantastisk bok, där jag gärna överser med en och annan dåligt korrekturläst felstavning eller att ”stranded” på svenska nog hellre borde bli ”strandsatt” än som här ”strandad”. Men det är orättvist att fastna för skavanker, när det finns så mycket positivt att ta upp – och då har jag inte ens nämnt den rad som ligger längst ned på varje sida, en fortlöpande berättelse om nattfjärilar och björnar …

I det tänkande som Solnit representerar rör sig idéerna och infallen, men hon fixerar tanken. Jag nämnde platåer – ja, på något sätt är det så, att hon låter tanken röra sig uppåt och erbjuder utblick över något hisnande. Man ska inte använda begrepp som ”sublim” i överflöd, men här är det på sin plats – det finns stunder av sublim skönhet i den här boken, det vill säga partier som är så häpnadsväckande att de tar andan ur dig. Det här har klart skönlitterära kvaliteter, och att lite diskret hävda att det borde räcka för ett Nobelpris är inte alltför långsökt. Om du tvekar: läs hennes rapport från Island, där hon får skildringen att helt enkelt lysa av märklig lyster.

När jag läser kan jag generellt känna att jag ligger steget före författaren. Inte för att jag tror att jag är smartare än genomsnittsläsaren – jag tror bara att många som skriver underskattar läsaren, tror att vi vill ha så tydliga förklaringar som möjligt, att precis allt måste förankras i teori, empiriska undersökningar, praktiska erfarenheter, faktaredovisningar. Solnit erbjuder mer hisnande insikter, samtidigt som hon alltså är så skarpt självklar i sina slutsatser. Slutsatser som inte handlar om de definitiva svaren: att bli äldre betyder att avlägsna sig mer och mer från svarens rike. Du vet att det har funnits en sådan plats, men du kan inte gå dit igen, du kan inte gå tillbaka.

Solnit skriver intelligent men klarar av att vara helt tillgänglig och glasklar, utan att krångla till det. Som läsare upplever du aldrig att hon behöver bli besvärlig eller ansträngd. Jag har sällan läst något som gjort så starkt intryck. Hon visar också att grejen med självbiografiskt skrivande alltid är vad du gör med stoffet. Här ges också det goda rådet att det är viktigt att konsekvent säga nej – jag vet att jag har varit dålig på det, min första impuls har alltid varit det emfatiska nejet. Man bör säga ja till äventyret, till livet, säger Solnit, eftersom du aldrig tar dig någonstans annars, där du hamnar i stillaståendets ”tänk om jag hade …”

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar