att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

12 okt. 2014

Vi ses i morgon, Tore Renberg


Torsdagens Nobelpris till Patrick Modiano aktualiserade Moa Matthis fråga som lyftes i DN häromveckan: varför är nya böcker så djävla långa? Modiano skriver tunna böcker, liksom förra årets vinnare Alice Munro som ju skriver noveller. Så tar jag mig an Tore Renbergs Vi ses i morgon (Atlas) med viss skepsis. 572 sidor – ska det vara helt nödvändigt?

Nödvändigt? Det är för lite, tänker jag hela tiden medan sidorna fladdrar förbi och intrigen rör sig mot det obönhörliga slutet. Lyckligtvis kommer det fler böcker i den här serien, där man väl får säga att Renberg har lyckats där så många svenska kolleger gått bet, i att angripa en populärkulturell genre och använda den på ett sätt som förnyar hela genren. Det kan bara göras med genuin kärlek, jodå, men det kan nog också bara göras om denna kärlek tillåts skava mot en lika genuin respektlöshet.

Marcus Grahn har översatt Renbergs språkliga fyrverkerier, denna Stavanger-skildring om människor som går vilse. Skämt som går snett. Planer som går i stöpet. Goda uppsåt som kolliderar med onda handlingar. Allt medan det allt mer konkretiserade mörkret sänker sig och lägger sig till rätta i de stackars människorna: ”Efter några kulna veckor höst kom en mystiskt ljus och vacker dag. Det är ett tecken på något, men vad? Apokalyps eller lycka?”

Allra mest handlar det om Rudi och hans tjej Cecilia, samt hennes bror Jani, som leker smågangsters. Heavy Metal-trummisen Daniel och hans nyblivna tjej Sandra och den svartsjukt bevakande döva Veronika. Och så Pål, den ömkliga ensamstående pappan med stora spelskulder.

Renberg själv är en spelare i sitt skrivande, och i den här vilda vilda västern-berättelsen dubblerar han sina insatser, och spelar med märkta kort. Inte för inte citeras Motörheads ”Ace of Spades” – ja, för även om boken inleds stiligt med Nick Caves ”Get Ready for Love” innehåller den ett överflöd av hårdrock, en musiksmak som tilltalar ung som gammal på orten.

Passande – ja, dels för att de medelålders figurerna är kvar i sina tonår, och det sägs att de inte växer upp utan de växer ned, och dels för att romanen i sig har en stil som lierar sig med hårdrocken. Allt är så överdrivet och uppskruvat hela tiden, till den grad att det borde kantra, det ska inte fungera, det måste krascha. Den överdimensionerade stilen rör sig kors och tvärs, river, sliter och kränger. Kalla det hårdrock eller barock, men det hålls ihop, genom inlevelsen i tonåringarna i olika åldrar.

Här finns en tonträff i replikerna, så suveränt infångade och avlyssnade. De olika karaktärerna ges unika idiom, och överskrider de schabloner de annars riskerar att hamna i. Invånarna träder fram och blir riktiga människor, så att du som läsare märker hur de tar sig ut ur boksidan och ställer sig bredvid dig. Vilken människoskildring!

För att ta exemplet Rudi – en dumsmart eller smartdum filosof med en hjärna på högvarv som ibland tar honom till blixtrande insikter och ibland till dimhöljd förvirring. Han har en enkel levnadsregel: ”Alla människor – nästan – är schysta.” Värt att tänka på ändå. Han smyglyssnar på Coldplay – kanske för att markera att han är på väg ut ur den där tonårsfällan, att han är på väg att lämna hårdrocken och bli vuxen. Också ett steg bort ifrån överdrifterna och kriminaliteten, mot normaliseringen – för inget är väl mer normalt än Coldplay?

Karaktärerna ges ömsinthetens och fientlighetens språk, ibland hos samma människa. Och Renberg korsar gärna det komiska med det hemska, illustrerat bland annat i Cecilias ambivalens inför Rudi, eller Daniels vacklande mellan Sandra och Veronika. På bokmässan nämnde Renberg Selma Lagerlöf som en inspiration till sin roman, vilket jag uppfattade som en artighet, men här identifieras ju Daniel som varg, vilket låter som Elsalills replik om herr Archie i Herr Arnes penningar: ”Jag har älskat en ulv i skogen”. Av Lagerlöf kan man lära sig mycket, även något om att man bara hatar det man inte förstår, och hur viktigt det är med den förståelsen när vi närmar oss det vi intuitivt uppfattar som apart eller felaktigt.

Men jag tänker också på tv-serier, hur vi följer olika människoöden och flera parallella historier. Så ofta som det sagts att tv-serien är den nya romanen, men så länge romanerna är så här bra finns det ingen anledning att överge den som form för berättandet. Stavanger liknar Twin Peaks, där du bara behöver skrapa lite på ytan för att hitta människor som flirtar lite för intensivt med det farliga. Även här är människorna lika bisarra som de är trovärdiga. Någon ska dö, det är premissen för romanen. Olika kandidater anmäler sitt mer eller mindre ofrivilliga intresse.

Ofta sägs det att vad som gör en roman riktigt bra är när den är bättre och större än sina enskilda komponenter. Tricket som jag imponeras av här är hur Renberg låter sin vingliga farkost få en så stabil färd, och liksom i förbifarten också säga svidande saker om samhället, om familjen, om pengarna, om internet, om längtan efter att bli någon och få ingå i ett sammanhang även om det är ett ruttet sammanhang. Detta, utöver den suveräna människoskildringen, är vad som får mig att längta efter fortsättningen.

2 kommentarer:

  1. Det låter nästan för bra för att vara sant.. och jag ser nu ännu mer fram emot att läsa den!

    SvaraRadera
  2. Man måste unna sig den här läsningen!

    SvaraRadera