att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

6 okt. 2014

nära darrar ingen hare, Emma Warg


Emma Warg är född 1967 i Umeå. Liksom jag – men där upphör alla likheter. Hon har en karriär som skådespelerska och fotomodell i Frankrike och USA bakom sig. Det har inte jag.

Nu debuterar hon som poet med nära darrar ingen hare på det nystartade förlaget Sedura. Det är en bok som utgår från en brors död, även om händelsen i sig inte tillåts ta över innehållet. Sorgen håller sig i bakgrunden, en diskret närvaro i diktjagets liv. Boken i sig är en tämligen regelrätt diktsamling av äldre snitt – alltså långt ifrån den konceptdikt eller långdikt som svenska poeter till stor del föredragit under 2000-talet.

I samlingens inledande delar skriver Warg utpräglat kroppslig poesi, där armhålan, fötterna och fittan skrivs in i dikten, liksom kroppen i hela sin längd. Hon berättar sin egen historia, och så – ungefär mitt i boken kommer en cesur i det lugna tilltalet, det chockerande tilltalet: ”i morgon dog min bror”. Chockerande både med sin utsaga, som du så att säga inte registrerar först, upptagen som du är med att tyda den ogrammatiska utsagan.

Jag blir till en början inte klok på vad det är som håller ihop de här dikterna; om det handlar om att hålla saker normala, att det kan röra sig om en förträngning. Warg skriver: ”vi log mot varandra och vi dog mot varandra”. Döden finns överallt, för den privata världen delas med världens död i de här dikterna.

Vissa inslag gör mig skeptisk, som att Ronald Reagan helt omotiverat citeras. Andra saker gör mig mer välvilligt inställd: främst hur dikterna kan öppna sig mot det ofullständiga, att bristen görs till en styrka, att antydningarna blir betydelsebärande element: ”vi sover varandra / som motsats / till när vi är vakna / dricker tysta varandra / jag är mer förflutet mer förlust / du är yngre och vackrare / du är ännu inte helt”. Jag hade gärna sett mer av sådana suggestiva ögonblick. Då lyckas Warg skriva konturlös dikt som ändå inte saknar styrsel. Även ett par dikter med uppenbart norrländska naturmotiv slår an bra – inte enbart på mina nostalgiska strängar.

Allt är då i de lyckade dikterna underförstått. Inte helt bearbetat, men det ska (nog) vara så. Dikter i ofärdigt skick, på något sätt. Då finns det också en motivering till den lite kufiska titeln, att det handlar om att låta färdiga idiom utsättas för spratt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar