Drömmen om Sverige, Niklas Orrenius

I originalpocket från Natur & Kultur ges Niklas Orrenius DN-reportage om Syrienkriget ut som Drömmen om Sverige. Han berättar om några flyktingar som längtar hit, som har storslagna planer och en bild av Sverige som han helst vill korrigera, men han låter dem fortsätta drömma.

Jag måste erkänna: jag har inte läst dessa reportage, publicerade i DN, helt enkelt för att jag inte har haft tid? Har jag tusen ursäkter? Nja, jag har väl prioriterat annat – läst meningslösa intervjuer, krönikor om helt andra saker. Jag har hållit distans. Tänker en aning att jag gör botgöring nu genom att läsa den här boken. Men botgöring känns sällan bra.

Vi har alla ursäkter. Kan tycka ungefär så här: att Sverige gör rätt mycket för de syriska flyktingarna. Men frågan är ju om det är Sverige som gör tillräckligt eller om det är de andra länderna som gör för lite. I Europa då.

Orrenius gör i förordet en parallell till 1930- och 40-talet, när han som högstadieelev på 80-talet frågar sin farmor varför Sverige inte gjorde mer mot nazismen. Visste de inte bättre? Jan Guillou hävdade ju det rätt nyligen, att Sverige var dåligt informerade. Något som bestrids av samtida dokumentering. Och tänk fyrtio år framåt, som Orrenius implicit gör: vad kommer de att säga.

För det här är den viktiga frågan. Inte om vi idag tycker att vi gör det tillräckliga, utan vad eftervärlden kommer att säga om oss. Nu är det lätt att anklaga våra förfäder, att de borde ha bekämpat nazismen hårdare. Politiker är inte kända för att tänka längre än innestående mandatperiod. Dock måste sägas att vår EU-kommissionär Cecilia Malmström åtminstone i de här reportagen gör ett gott intryck, genom sitt arbete att påverka andra nationers regeringar att utöka sina insatser för flyktingarna.

Det är inte anständigt att vägra hjälp, och som Malmström visar när hon läxar upp idioten Donald Trump som har svårt att svälja förtreten när han inte längre får kalla flyktingarna för ”illegala”, för vad ska de då kallas. Vad sägs om människor? föreslår Malmström i en obesvarad fråga på hans twitter.

Hur långt sträcker sig kärleken till vår nästa? Vem är din nästa? Du måste ställa dessa frågor, och du måste fråga dig vad världen är värd om du fortsätter säga nej. Krig är allt vidrigare, drabbar i allt högre utsträckning civilbefolkningen. Nu lever en miljon syrianska flyktingar i Libanon, i öppen konflikt med sin fientliga omgivning. De vill förstås vidare, och om de lyckas ta sig genom Turkiet till Bulgarien vill de ännu vidare, till Sverige, med något mer generösa uppehållstillstånd än Tyskland, som bara erkänner dem så länge kriget varar.

De kanske mest drabbande styckena rör det ohyggliga stängslet i Bulgarien, 33 km långt, med ståltråd och rakbladsvassa knivar, som ska hindra flera flyktingar att ta sig in i Europa. Med hjälp av svensktillverkade kameror bevakas gränsen, och man kan väl hoppas att vår nya utrikesminister ska lägga fler strån i kors än den avgående för att arbeta för ett mer humant EU.

En bra sak med Orrenius reportage är att han påminner om misstaget i att se flyktingarna som en grupp. De är individer. Precis som vi, som så gärna hyllar individualismen och det unika, som hyllar toleransen. Han visar det mänskliga perspektivet. I de här länderna håller vidrigheterna på att normaliseras, och då är det minst sagt beklämmande att tala om ”nog”, att vi inte har plats, att vi inte har råd. Det rör sig om människor som skickar iväg syskon på olaglig smuggling kalkylerande att inte båda kommer att överleva men förhoppningsvis någon av dem, och då sitter vi och räknar tusenlappar.

En annan bra sak är att han fångar samtiden i flykten, tar den i kragen. Han reser i krigets närområden – att ta sig in i Syrien är för riskfyllt. Det är möjligen mer rapport än analys, men det är bra så – analysen kan vi få sedan, nu är det mer akuta saker vi behöver ta ställning till. Därför tycker jag att det är en så viktig bok, och det är kanske också så att jag inte är helt unik i att ha varit lite nonchalant i mitt tillägnande av nyhetsrapportering. Hur mycket visste vi? kommer framtiden att fråga. Nu har jag lite mer att svara på.

Det är också bra att Orrenius visar att det trots allt finns hopp, att några goda exempel visar att människor kan utföra goda gärningar och att en tänkbar framtid måste bygga på sådana premisser.