att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

30 sep. 2014

Draksådd. Den grekiska tragedin som politiskt tänkande, Johan Tralau


Länge sågs den grekiska tragedin, eller mer korrekt den attiska tragedin, som litteraturens höjdpunkt. Det är ju bekant att den som läser de antika tragedierna börjar tycka att all annan litteratur ter sig futtig och överflödig. Ja, och Johan Tralau visar med sin medryckande bok Draksådd. Den grekiska tragedin som politiskt tänkande vilka avgörande slutsatser som kan dras av dessa erfarenheter.

Dramat efterföljde epoker som dominerats av i tur och ordning epos och poesi, och skulle i sin tur följas av filosofin och retoriken. Tralau visar hur eposets hjälte var statisk – tänk Akillevs, vars vrede tar över hela hans person. Poesin är en inåtvänd genre – medan dramat är utåtriktad och mångdimensionellt. Hos Homeros ingriper gudarna lite hur de vill, av motiv som är högst mänskliga (exempelvis svartsjuka), medan tragedins gudar rör sig mot en enskild gud, som är god. Här följer Tralau Hegels idé, och Hegels höga uppskattning av Antigone blir utgångspunkten och ledstjärnan för resonemanget här.

Och det är i första hand Antigone, Sofokles odiskutabla mästerverk, som är huvudspåret för denna bok. Tralau, som är docent i statskunskap, gör verkligen mycket för att blottlägga de politiska lagren i pjäsen. Han förankrar den i sin tid, präglad av de dominanta sofisterna, vars relativism börjat breda ut sig.

Det är lagen som är det huvudsakliga temat i Antigone. Tralau resonerar klargörande kring den grekiska termen ”nomos”, som kan utläsa som just ”lag”. Men också ”princip”, ”sed”, ”norm”, eller rentav ”rit”. Vilken lag åsyftas? Pjäsen handlar om familjens lag vs statens lag, men det är att förenkla om man prioriterar någon som triumferande. Människans lagar är kulturellt betingade; gudarnas lagar är eviga lagar. Båda har legitima anspråk i det litterära verket. När Kreon tar ställning för staden skadar han sig själv – likaså Antigone, som tar ställning för familjen, och därmed också skadar sig själv. Båda har lika mycket rätt som de har fel.

Ett av flera spännande resonemang kretsar kring hur Thebe liknas vid en drake, och fiendehären en örn, där hotet snarare kommer inifrån i en mun mot mun-handling där skillnaden mellan örn och drake suddas ut med hjälp av de glosor Sofokles använder. Det grekiska ordet ”stoma” kan betyda både mun och öppning, och kopplas i texten ihop med porten till stadens mur. Det är där örnens mun möter drakens mun. Ytterligare, visar Tralau, betyder ”stoma” spets, och där har du framför din blick fiendens vapen som sträcks in i staden.

Likaså finns en bibetydelse i det vanliga ordet ”filosofi”, som vi har lärt oss uttyda som sammansatt av ”kär” plus ”visdom”, men Tralau pekar ut att ”filos” enligt en äldre etymologi betyder ”egen”. Det man äger, alltså, och då blir filosofin en fråga om självständighet. Att tänka de egna tankarna blir då den sanna filosofin. För Antigones del rör det sig då om tillhörighet: hon är besatt av denna betydelse, att också Poyneikes tillhör henne. En fiende är aldrig enbart eller slutgiltigt en fiende.

Sofokles resonerar i sin pjäs utförligt om vem som är fiende och vem som är vän, och premissen är ju hur Polyneikes ska uppfattas – som fienden som har förrått staden eller som vännen. Antigone har gjort sitt val. Det polariserade valet, där Antigone visar sig skita högaktningsfullt i staden.

Även om pjäsen utspelar sig i Thebe finns anspelningar på förhållanden i Aten. Den pest som härjar staden i Kung Oidipus lär syfta på en sjukdom som var aktuell i Aten när den premiärspelades. Aten hade också starkt reglerade lagar kring begravning av landsförrädare – strikt förbjudet inom stadsgränserna. Därför finns anledning att misstänka att Antigones beteende inte sågs med blida ögon av publiken, att de rentav kunde ta avstånd från hennes agerande. Vem som bestämmer över de döda blir ett annat viktigt tema i pjäsen.

Det visar sig även i hanterandet av de döda terroristerna ur Röda Arméfraktionen, Gudrun Ensslin, Andreas Baader och Jan-Carl Raspe. Om det var självmord eller mord är fortfarande oklart, även om Tralau tydligt tar ställning för självmord, när deras lik hittades i cellerna 1977. Även nazisten Rudolf Hess död tio år senare – självmord eller mord, samt Slobodan Milosevics död 2006, har aktualiserat vad som ska ske med dessa döda kroppar, där den påfallande risken är att gravarna blir kultplatser som kan orsaka framtida skador. (Redan Fassbinder är inne på dessa tankar i sin hyperintressanta film Deutschland im Herbst.)

De starka känslor Antigone visar mot sin bror kunde tydas som incestuösa, även om Tralau är försiktig och inte gärna spekulerar. En av pjäsens mest besynnerliga stunder är när Antigone med emfas hävdar att hon inte skulle ha reagerat lika starkt om hon mist sin make eller sitt barn, att det är en broderskärlek som sträcker sig längre, mot lagbrottet, när hon bokstavligen ska ligga intill brodern. Goethe hoppades att framtiden kunde visa att denna anomali var ett tillägg från en senare författare. Men kanske det är dödseroticismen som är ännu starkare i pjäsen, att Antigone ska gifta sig med Hades. (Jämför Stagnelius ”Till förruttnelsen”.) Livmoderns gemenskap leder till dödens gemenskap. Tralau antar att Antigone med sitt beteende – sina skumma begär – utgör ett spår bakåt, mot ett förhistoriskt matriarkalt samhälle.

Men framför allt visar Tralau med sin bok hur aktuella tragedierna är, och det är ju en känsla det är lätt att dela när man tar del av dem, med samma förbluffande erinring att de talar direkt till oss. Dessutom menar Tralau att Platons idéer, tillkomna senare, hämtar erfarenheter från de äldre texterna. Det fanns goda skäl för honom att uttala en offentlig skepsis mot dem, när deras budskap låg så nära hans eget.

3 kommentarer:

  1. Bernur,

    "Om det var självmord eller mord är fortfarande oklart...".

    Det finns egentligen inget av värde som tyder på att RAF-fångarna mördades av staten. Desto mer pekar på att de dog för egen hand. Mordteorin är snarare en vandringssägen som, befarar jag när jag läser din text, tycks ha fått vingar utanför de vänsterradikala kretsar där den en gång föddes.

    /MPÄ

    SvaraRadera
  2. Jag var inte där, så jag vet inte.

    SvaraRadera
  3. tja, det är ju en bekväm inställning i många lägen. Augen zu!

    SvaraRadera