Poeter är Nobelpristagare som Svenska Akademien inte har erkänt

I morgon meddelas vem som får årets Nobelpris i litteratur. Att det finns många kandidater kan vi vara säkra om, och lika mycket säkerhet vill jag investera i förvissningen att det inte heller i år ges till en poet. För är det en genre som Svenska Akademien har åsidosatt de senaste tjugo åren är det poesin, medan dramatiken sett utövare som Dario Fo, Elfriede Jelinek och Harold Pinter få priset, alla efter poeten Wislawa Szymborska, som fick det 1996.

Jo, jag är förstås medveten om att Tomas Tranströmer är poet, och att han fick priset för tre år sedan har nog inte undgått någon. Men det ser ut att ha varit ett undantag, och det förblir trist att en hel generation poeter ser ut att bli förbisedda. Inte minst med tanke på att Modernista sedan ett par år ger ut Inger Christensens samlade böcker på svenska, och i nästan samtliga recensioner behöva bli påmind om det sorgliga i att hon aldrig fick Nobelpriset. Eller att förra årets pristagare prosaförfattaren Alice Munro förmodligen omöjliggör att den briljanta poeten Anne Carson hinner få priset, då de råkar dela nationalitet.

Anne Carson (foto Lawrence Schwartzwald)

Bland de aderton finns ändå ett knippe skickliga poeter, som Kristina Lugn, Katarina Frostenson, Jesper Svenbro, Kjell Espmark och Anders Olsson – samt att Horace Engdahl med sina essäer visat sig vara en lysande läsare av poesi. Lugn visade i höst sig vara en ypperlig poesiläsare i svt:s bokcirkel i Hökarängen, programmet om Stagnelius. Ja, rentav berättaren Torgny Lindgren gav i sin ungdom ut några diktsamlingar. Här borde finnas kompetens att vaska fram en poet som skriver lika värdefull litteratur som de prosaförfattare som mestadels premierats sedan Szymborska.

Till förra årets Augustpris nominerade vi två poeter, men det var med den lite luttrade vissheten att deras chans att vinna var mer obefintlig än minimal. Den ende som vunnit Augustpriset med en diktsamling är – just det, Tomas Tranströmer, med Sorgegondolen. Det var arton år sedan.

Det kan te sig som en obetydlig fråga, men i förlängningen riskerar poesin att bli allt mer marginaliserad, och det tjänar ingen på. Allra minst samhället, även om jag är medveten om att de flesta tycker att poesi är flummigt och snobbigt. Glöm då inte att poesi är vår mest ursprungliga kommunikation, att det inte behöver vara svårt eller otillgängligt.

Det sista som överger människan lär vara hoppet. Bli därför inte förvånade om ni hör någon sucka uppgivet när Peter Englund tillkännager att årets Nobelpristagare är en prosaförfattare.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 8/10 2014)