att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

19 okt. 2014

Syskonen Malaquias, Andréa del Fuego


Det är med noll förväntningar jag börjar läsa brasilianska Andréa del Fuegos debutroman Syskonen Malaquias från 2010, som nu utges av Natur & Kultur i Irene Anderbergs översättning. Den har fått ett fint pris, jaha, men det enda jag tänker är att jag gärna slipper den magiska realismen.

Nu saknar brasiliansk litteratur en tradition av magisk realism, men del Fuego ger sig in i ämnet med delvis annat perspektiv. I området där berättelsen utspelar sig finns gamla myter och sagor levande. Det är innan moderniteten hunnit ta död på fantasin, och här har bevarats en tro på andevärlden, att människor vistas i kaffepannor och i vattnet, att man dricker dem och får dem i sina kroppar.

Familjen Malaquias reduceras i inledningen till ”syskonen Malaquias” när blixten slår ned i huset och dödar föräldrarna, och lämnar barnen Nico, 9, Antonio, 6, samt Julia, 4. del Fuego skildrar blixtnedslaget med poetisk precision: ”Just då befann sig föräldrarnas hjärtan i ett systoliskt läge, det ögonblick då aorta sluter sig. Med vägen spärrad kunde urladdningen inte gå igenom dem och jordas. Just när blixten passerade andades fadern och modern in och hjärtmuskeln drabbads av stöten med full styrka. Blixten hettade upp blodet till solens temperatur och brände sig igenom alla grenar i cirkulationssystemet. En inre eldsvåda som fick hjärtat, denna häst utan ryttare, att sluta springa i Donana och Adolfo.”

Det finns i själva premissen en skärande enkelhet, och den ligger ju nära sagans arketyper, med de tre syskonen, och den märkvärdiga dödsorsaken. Författaren tar tag i dig på ett besinningslöst men inte uppfordrande sätt. Det är raskt berättat, i uppskruvat tempo med förborgade antydningar, referenser till dunkla sexuella begär, och de tårar som känslans språk ofrivilligt alstrar hos karaktärerna.

Barnen skingras, bröderna förenas, medan Julia får ett olyckligt liv där hon gång på gång återvänder till bussterminalen, hennes tillvaros fasta punkt, för att hennes liv måste levas på flykt, och det får ohyggliga konsekvenser i romanens slut. Antonio blir efter blixtnedslaget dvärg – börjar sniffa i nunnornas underkläder, ungefär så som del Fuego sniffar runt ämnet, avstår från att vägleda oss fram till den brännande kärnan, till smärtpunkten. Vi hittar dit ändå.

Det är berättat i tablåer, i en abrupt kronologi, tidsförloppet är kaotiskt och våldsamt, för att inte säga elakt. Stilen är mer opak än transparent, och det är inte helt smidigt att följa förloppet. För att det ska vara så? Ja, det oskarpa skapar sin egen sammanhållande enhet. Det blir då en berättelse där det magiska hålls på sin plats, inte tillåts breda ut sig och ta över.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar