att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

24 okt. 2014

Kongospår, Christian Unge


Ofta hävdas att egenutgivning är ett sätt för författare att nå enbart de närmast sörjande, att böcker inte lever om de inte ges ut på stora förlag och får omnämnande i stora tidningar. Att det ändå är möjligt att få ett genombrott som egenutgivande författare är Christian Unge ett exempel på. Hans första roman Turkanarapporten har sålt i 21 000 exemplar, utan att ha recenserats i någon papperstidning. Däremot innehåller fliken till uppföljaren citat från en mängd bloggar.

Uppföljaren Kongospår är den andra boken om Martin Roeykens, kirurg med visst belgiskt påbrå. Som titeln varskor tas vi tillbaka till det belgiska Kongo, 60-, 40- och 30-tal, då familjen Roeykens förflutna lindas upp framför honom.

Det är en thriller, får vi veta på omslaget: en genre som har ett något mer flåshurtigt tempo än deckaren. Huvudpersonen är 48, och ska alltså vara läkare. Först blir jag lite fundersam hur det står till med den medicinska kompetensen, då han som kirurg borde veta att man inte bör föra sin spritade hand genom sitt bakteriefyllda hår, eller varför han tycker att någons nästipp är kall av en ”outgrundlig anledning”, då det brukar röra sig om dålig blodcirkulation, kostvanor eller en tidigare förfrysning.

Roeykens hyser illegala flyktingar i sitt hus, lyssnar på Keith Jarrett, norpar medicin så fort han kommer åt från sjukhusförråden, blandar den (o)friskt med alkohol, är skild, men har god kontakt med sin före detta hustru, har barn med en tidigare kvinna, men inte bra kontakt med dem, träffar en ”supertjej” från Umeå, ”ett under av godhet, västernorrländsk godhet”. Trots att Martin alltså är läkare fattar han inte när denna ”tjej” vill berätta något men drar sig för att göra det, går ifrån för att kräkas, att hon är gravid. Ett under av godhet, dessutom gravid, hur ska det här gå?

Jo, det ska sotas för gammal ost. Martins pappa är oangelägen att berätta om vad som försiggick i Kongo, och en belgisk patient på sjukhuset råkar ha haft med familjen att göra. Han pratar bara franska, och Martin är den enda läkaren som kan tala med honom – vilket inte förhindrar att en bunt läkarkandidater ändå förstår vad som sägs när de tjuvlyssnar, tills de får lomma iväg ut ur salen och ut ur romanen. Vid ett annat tillfälle snackar Martin med sin kollega Dorothea, som uttrycker sig på starkt bruten svenska – tills hon snackar felfri svenska med polisen några dagar senare.

En våldsam explosion tar livet av mer än tjugo personer, och Martin var måltavlan. Han har starka krafter mot sig, utan att veta vilka de är, och varför de jagar honom. Läsaren delar hans ovisshet, trots att vi får insikt i skurkarnas tillvaro, bara att det troligen har med farfadern att göra, och en ”Operation klarhet”. Parallellt får vi följa polisens valhänta arbete, men de klagar på att de inte känner Martin tillräckligt – läsaren är benägen att instämma. Martins dotter reser tillbaka från sitt välgörenhetsarbete i Brasilien för att hjälpa honom.

En av poliserna fäller vid ett tillfälle en nyckelreplik: ”Vi har en jäkla massa lösa trådar som inte hänger ihop. Eller gör de det?” Ja, man undrar ju. Tv-serier har uppmärksammats för att intrigen på senare år har blivit mycket mer mångbottnad och komplicerad, och något liknande kan sägas om den moderna thrillern. Den här utvecklingen har infallit typiskt nog samtidigt med populariseringen av post it-lapparna; författare må vara konservativa i andra bemärkelser och envisas med sina skrivmaskiner, men min gissning är att post it-lapparna har samma funktion som oblatet vid nattvarden, alltså som ett sakrament som de vördar när de ska bygga sina intriger och spinna sina ”jäkla massa lösa trådar”.

Flåshurtigt, sa jag, och det må låta nedsättande, men det är ändå en tillgång, och möjligen en orsak till att jag gillar thrillern något mer än deckaren. Det är inget originellt grepp att låta det förflutna kasta sina långa och mörka skuggor på nutiden – Camilla Läckberg gör ofta så, liksom Lucifer i thrillern Skuggpojken. Till Unges fördel ska läggas att han ändå satsar på sitt personporträtt, lyckas göra Martin till en levande människa, något som ju är förutsättningen för att man ska bry sig om honom och hur det går: han delar vissa drag med Jack Bauer från tv-serien 24. Boken innehåller också några självironiska gliringar mot läkarskrået.

Här är tempot stegrat, men framför allt är spänningen hög, inte minst tack vare att de utsända från Skumrasksällskapet är så oberäkneligt onda, och så likgiltiga till hur många lik de lämnar efter sig. Boken får hög body count, kanske så att realistiska anspråk trängs undan en aning: men högre ändå är den produktplacering av varumärken som McDonalds, Apple och Heinken, som kan få en att undra om sponsring har förekommit.

2 kommentarer: