att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

27 okt. 2014

Tiebreak, Álvaro Enrigue


They were conquerors, and for that you want only brute force – nothing to boast of, when you have it, since your strength is just an accident arising from the weakness of others. They grabbed what they could get for the sake of what was to be got. It was just robbery with violence, aggravated murder on a great scale, and men going at it blind – as is very proper for those who tackle a darkness. The conquest of the earth, which mostly means the taking it away from those who have a different complexion or slightly flatter noses than ourselves, is not a pretty thing when you look into it too much.” Joseph Conrad, Heart of Darkness.

Så klarsynt var alltså Conrad redan 1899, när han skrev sin kortroman Heart of Darkness. Ändå kan några svenska tidningskrönikörer inte avhålla sig från att helt nyligen – hösten 2014 – skriva om kolonialismens goda sidor: den spred ju civilisationen, och den är alltid god, även när den sker på bekostnad av våldtäkter och tortyr och systematiska folkmord. Vi fick ju viadukter och fina gator! Ulf Nilsson i Expressen (7/10 2014): ”Den fick bära hundhuvudet för mycket, men den spred civilisationen. Inte på ett perfekt sätt – ingenting i människolivet är perfekt – men ändå.” Johan Hakelius i Aftonbladet (23/10 2014): ”Det han har påstått är att världen, på det stora hela, är bättre till följd av västerländsk kolonialism. Detta – därför att västerländsk kultur hade en civilisatorisk inverkan på många platser.”

Det kan vara en god idé att fråga någon annan hur positiv kolonialismen var, någon med ett mindre eurocentriskt perspektiv. Mexikanske författaren Álvaro Enrigue har ett och annat att säga om hur det gick till när Hérnano Cortes med anhang lade till i Mexiko. Hans besynnerliga roman Tiebreak (Natur & Kultur), översatt av Annakarin Thorburn, är ett vindlande äventyr att läsa, inte minst för det den har att säga om kolonialismens ohyggligheter.

Berättelsen (berättelserna) inleds med en furiös tennismatch mellan konstnären Caravaggio och poeten Quevedo. Två skilda nationer – italienaren mot spanjoren – och två skilda temperament – den mordiske kolerikern mot den bakfulle sangvinikern. Här dricks grappa som sportdryck. Enrigue låter tennisen fungera som en allegori över kampen mellan ont och gott, gestaltat i den boll som studsar över planen, tillverkad av lockarna från det halshuggna huvud som suttit på Anne Boleyns axlar. Vidare därifrån till upptäckaren Hernan Cortés, i full färd att annektera Mexiko.

Kopplingen mellan tennismatchen och halshuggningarna är tydlig också i Caravaggios våldsamma konst – inte minst i den magnifika målningen av bibliska Judith som halshugger Holofernes, en av konsthistoriens mest värdefulla ögonblick. Skildringen av hur Caravaggio löper över torget till bankiren Giustiniani med sin nymålade tavla för att sälja den, och lutar den stora duken mot skospetsarna för att inte jorden ska smutsa ned den, är en fenomenal uppvisning i närvaro, i kontakt med ett förflutet.

Gång på gång kommer Enrigue på sig själv med avvikelser, nya infall, och börjar rentav ifrågasätta vad det är för bok han håller på med. Inte handlar det om tennisens kulturhistoria, påstår han, men då är läsaren bortkollrad rejält, för det är ju precis det åtminstone jag håller på att läsa. Om tillverkningen av bollar, om racketar i konsthistorien, om tennismatcher som urartar, om planens utformning, om reglernas allt mer kuriösa sammansättning.

Varför spelar Caravaggio och Quevedo tennis, och varför följs deras match med sådant intresse? Det är egentligen oväsentligt. Det intressanta är den realism Enrigue väljer att arbeta med, hur han betonar den lönnfete konstnärens svett och smutsiga skjortor och med vilken exakthet fantasins sanningar skruvas över det spända repet mellan de två planhalvorna. Matchen illustrerar våldsmetaforen som ligger i öppen dager i all idrott. Den första tennismatchen spelades i helvetet, får vi bland annat veta i denna lärorika och skruvade bok, där vi raskt förflyttas från den unkna matchen till lika unkna miljöer i den stora världen.

Någon lärd uppvisning är det inte frågan om, även om det finns en hel del lärdom bakom skeendet. Det är inte lättläst heller, någon skröna med berättarglädjen sipprande över en bägare överflödande av mustigheter. Mer läser jag den dunkla romanen som en måttstock över lömska ränkspel och lönndåd i maktens kulisser. Det finns gott om villospår, figurer som förirrar sig och förvirrar: kåta kardinaler och mätta matematiker, hycklande hertigar, horor och tiggare, tatuerare och rövtorkare … Att läsa Tiebreak påminner till viss del om hur det är att se en film av Peter Greenaway – det är inte någon lätt match.

Enrigue jämförs på bokfliken med David Foster Wallace, Jorge Luis Borges och Roberto Bolaño. Bättre kan det förstås inte bli? Enrigue använder sitt material som en språngbräda för de egna spekulationerna, en träffyta där han projicerar sina egna fantasier. Man kan fråga sig, i dessa dagar, vad romanen ska vara bra för: svenska romanförfattare verkar inte vara särskilt upptagna med den frågan, utan tuffar på i upptrampade spår. Enrigue då, är han inte bara en postmodern trollkarl som förvaltar arvet från de nämnda DFW, Borges och Bolaño? Nja, man kan mer se det som att Enrigue vill skriva som Caravaggio målade: ursinnigt, mordiskt, med en realism som döljer sig bakom de mytiska motiven. Det är rätt lyckat utfört ändå, där han speglar sig i Caravaggios våldsamma erotik.

Och som svar till de imbecilla efterföljarna Nilsson/Hakelius säger Enrigue lakoniskt, efter att ha summerat en tillfällig återgång för Cortés erövringsanspråk, att ”det inte betyder att det var de goda som vann; de goda vinner aldrig.” Enrigue skriver i vånda, i sorg över detta faktum, denna universella sanning – de goda vinner aldrig i den här onda världen, vare sig på tennisplanen eller utanför den.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar