Snart
är det Halloween. Jag grabbar tag i en bok med den löftesrika
titeln Liksveperskans son,
i förhoppningen att det ska vara skräck – inte minst omslaget
indikerar något åt det hållet. Inte har jag hört talas om
författarnamnet Sekel Nordenstrand heller, men det låter som en
pseudonym. Black Island Books är förlaget, och de brukar vara
pålitliga.
Men
det visar sig vara arbetarlitteratur från första hälften av
1900-talet. Min kvot av detta känns fylld, så jag börjar läsa med
visst missmod. Nordenstrand har funnits på riktigt; hans kuriösa
namn beror på att han är född exakt 1900 i en riktigt stor familj
– mamman födde tjugo barn, och när Sekel liksom seklet var
sjuårig pojke dog fadern och lämnade mamman ensam med åtta ungar i
hemmet. Som tolvåring fick han slita hund på sågverken i
Norrbotten. På ett foto från tidigt 30-tal ser han ut lite som
Majakovskij.
De
noveller som utgör boken följer författarens biografi. Det är
realism så det sjunger om det, dessa nio korta noveller, som
egentligen utgör stommen till en planerad roman. Nordenstrand hann i
fallande ordning ge ut tre diktsamlingar, två romaner och ett drama.
Samt då dessa ofullständiga brottstycken ur en ofullbordad roman.
Hans mamma var ackuschörska och liksveperska – en rörelse från
liv till död, alltså, på ett sätt som nog var vanligare för
cirka hundra år sedan än nu.
I
novellerna blir Sekel Gunnar, en pojke som följer timrets väg,
finns där jobben finns, vid sågverken utefter vattenvägarna.
Arbetsvillkoren skildras osentimentalt, rakt på sak, med lakonismen
nära till hands. Anonymiteten på arbetsplatserna skildras utan
pjåsk, liksom relationen till döden, som behandlar giriga och
generösa med samma likgiltighet. Handlar Norgren, till exempel, dör
rik som ett troll, och ska nu svepas av Sekels mamma: ”Nog minns
Gunnar den gången han skulle försöka få kritsa ett halvt kilo
margarin åt mor. Det var inte Norgrens nej, utan det hånande
tonfallet i hans nej, som den gången fick Gunnars kinder att bränna
av skammens vanära. Men nu låg Norgren där död och den han hade
nekat kredit åt för ett fattigt halvkilo margarin skulle svepa
honom och göra honom fin nog för graven. Livet är bra konstigt.”
Gunnar
jagar jobb för brödfödan, blir vuxen, kommer till storstaden. I
verkligheten fick Nordenstrand en hyggligt positiv recension av
Gunnar Ekelöf. Han brevväxlade med Sven Stolpe, vars svärmor han
hyrde hus av. Stolpe ville att Sekel skulle måla hans hus och staket
och grindstolpe, samt gräva en källare, i väntan på att kunna
försörja sig som författare.
Det
är ett farligt arbete vid sågarna. Jag minns några äldre i
släkten som jobbat vid Olofsfors sågverk, att de saknade
fingerstumpar lite här och där, och Gunnar resonerar kring dessa
avhuggna kroppsdelar, och där finns en liten spöklik antydan, genom
vad vindarna från havet viskar till arbetaren vid sågen.
Liksveperskans
son är en tunn liten bok på en bra bit under 100 sidor. Därför
är det svårt att fälla ett rättvist omdöme om Nordenstrand som
författare. Det är i vilket fall en utgivning som ger mersmak, som
får mig att vilja läsa mer av honom. Den som är intresserad av
arbetarlitteraturen bör definitivt ägna den sitt intresse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.