att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

18 okt. 2014

Transparente blanche, Peter Sandström


Peter Sandström har tidigare gett ut fem böcker. Den senaste, novellsamlingen Till dig som saknas, fick Svenska Yles litteraturpris. Nu ger Schildts & Söderströms ut Transperente blanche, men jag söker förgäves efter recensioner i svenska tidningar (den utkom i slutet av augusti). Det är ynkedom, för det är ändå en bok skriven på svenska.

Huvudpersonen P.S. arbetar med att sälja alkohol, får ett samtal från sin mor i Nykarleby, som vill ta hans tjänster i anspråk: starta pappans gamla Ford Capri och vara chaufför åt henne i ett ärende. Väl där börjar han sortera sina barndomsminnen. Han är man, han är pojke, när han återgår till sina tonår, till förälskelsen i Terese, som han träffar i Vattentornet, och den ödesdigra olyckan med sköldpaddan …

Sandströms stil är kärv – eller lägger jag in för mycket i det finska? En fördom, som Jarmo med kniven. När mamman ringer reagerar sonen så här: ”Har någon dött, frågade jag. Hurså, sa mor, här finns väl ingen annan än jag själv, som kan dö. Och jag talar ju med dig nu.” Det är i vilket fall skriven med en uppfriskande dråplighet, där Sandström lyckas vara genomskådande utan att bli cynisk.

Ett porträtt av konstnären som ung poet, jo, en bildungsroman av blygsamt snitt. Som ung börjar han skriva dikter och sångtexter. Men det blir också en essä om kärleken, där Sandström fångar känslan på kornet, exakt hur den första kärleken känns. Och allt filtrerat genom en vardaglig blick på tingen. Modern ges kontur, en bild växer fram, av någon som motvilligt är med på makens vansinniga äppelodlingsprojekt. Därav titeln, inser jag lite skamset, eller om det bara blivit så att min allergi mot äpplen har raderat allt vad jag har vetat om äppelsorter.

Mamman har varit ”helare”, alltså helbrägdagörare. Där aktiveras min sensor för magisk realism: jag börjar ana oråd. Men Sandström gör (lyckligtvis) ingen större poäng av denna syssla. Det är kännetecknande, att han ofta kommer med en upplysning som sedan inte utmynnar i något. Det är som på riktigt, alltså.

Pappan, som dog när pojken (P.S.) var på väg in i puberten, var inte så kramvänlig. Han rörde sonen endast när han tvättade in honom i bastun. Möjligen kunde han krama sina äppelträd, säger den vuxne sonen lite lakoniskt, och behöver inte påpeka att det sker med en liten tår i ögat.

Stilen är lika kärv som den är stillsam – vilsam, skulle man kunna säga – och det blir då en märklig effekt, när berättelsens atmosfär till viss del påminner om Mikael Niemis Populärmusik från Vittula. Men om den berättades med foten på gaspedalen är Sandström desto mer varsam när han accelererar sin berättelse. Det här är en skröna utan must (hehe). Även här finns ett äventyrligt och lite busigt plan, men det är förankrat i ett reellt, levt liv. P.S. i boken skriver diktsamlingar, och hittar två av dem på det lokala biblioteket, medan den P.S. som skrivit skriver prosa.

Det blir en finstämd berättelse som öppnar nya bottnar i både huvudpersonen men framför allt i modern och pappan, där allt är utfört på ett nedtonat dämpat sätt, som om Sandström vill utmana våra snara omdömen – ifrågasätta vår iver att gå efter det första intrycket. Världen ska tas emot med sävlighet, verkar han vilja säga, och ja, det är övertygande gjort. Det finns en tillit i hur han litar på att läsaren ska klara av att ta emot hans berättelse, utan att förlita sig på pukorna och trumpeterna. Jag tror som sagt att det är en vinnande metod – i längden, då det brukar visa sig vara den sortens berättelser som lever kvar i ens medvetande, som en eftervärme.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar