att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

16 okt. 2014

Salome, Oscar Wilde


I dag fyller Oscar Wilde 160 år. Inte för att man skulle kunna tro det, då han förblivit den yngste av det sena 1800-talets poeter. Han är fortfarande den storögde tonåringen som betraktar världen med en blick lika beroende av naiviteten som av cynismen, och det är det som ger honom den framskjutna platsen hos åtminstone mig, som fortsättningsvis kallar honom poet, trots att han mestadels skrev prosa – dock en prosa som är mer poetisk än de flestas poesi, honom själv inkluderad.

Alastor Press ger i höst ut en fin nyöversättning av pjäsen Salome, som Wilde skrev på franska redan 1891, med visst bistånd av Pierre Louÿs, och som senare skulle översättas till engelska av Lord Alfred Douglas, med visst bistånd av Wilde själv, fast han ratade älskarens förslag. Det är en trespråkig utgåva, där Hillevi Hellberg siktat in sig på det franska originalet, och därmed kommit närmare ursprungstanken än i tidigare svenska versioner, däribland den av Edward Alkman från 1895, som jag tidigare läst med behållning. Det blir en ambitiös utgåva, med en svenska som går i Wildes fotspår och nosar rätt på Bibelcitat och -allusioner. Här finns också Aubrey Beardsleys farligt dekadenta illustrationer, som ramar in texten i sitt tidssammanhang.

Den Fröken Farlig som var på tapeten under epoken fin de siècle blir under Oscar Wildes djärva tillsyn den smått oregerliga Salome, känd från Bibelns Markusevangelium (en text som kan läsas som ett tidningsreferat). Som inspirationskälla behövde Wilde inte gå längre än till Gustave Flauberts novell ”Hérodias”, men det fanns annars ett otal referenser till henne under slutet av 1800-talets bildkonst och litteratur, som Cecilia Carlander visar i ett upplysande förord. (För några år sedan skrev också Mara Lee sin lyckade roman Salome.)

Wilde hade inte svårt att bli fängslad av det visuella, och han utnyttjar helt klart dessa egenskaper i sin version av berättelsen om Salome som lockas att dansa för mammans make tetrarken Herodes och i gengäld kräva Johannes döparens huvud på ett fat. Att hon dansar just de sju slöjornas dans introduceras av Wilde, som också ger offret namnet Iokanaan. Allt det här blir vi varse i de föredömliga fotnoter som Hellberg låter medfölja, som också får boken att bli riktigt användbar. Fotnoterna utvecklar sig till lärda mini-essäer, som ökar i vart fall den här läsarens kunskap i ämnet. (Tips till svensklärarkolleger: vi brukar vara bra på att gnälla på bristen på fortbildning, men att skaffa den här boken har gett mig mer i utbyte än många års föreläsningar. Här diskuteras med en självklarhet till exempel Salomes autonomi och androgynitet.)

Wildes språk är på sätt och vis annorlunda jämfört med hans övriga dramatik, som är mer beroende av oneliners. Inte för att sådant helt saknas här – Herodias fäller till exempel en sublimt enkel replik när man talar om Messias: ”Jag tror inte på under. Jag har sett alltför många.” Här är språket ryckigare, på något sätt barnsligare. Beror det på franskan? Det är inte omöjligt, för det är ju något som sker när vi växlar språk, oavsett hur mycket vi behärskar det (Strindberg skriver annorlunda på franska, liksom Beckett, liksom Conrad och Nabokov är annorlunda författare på engelska jämfört med när de skriver på sina första språk). Ibland är det lätt att glömma att det faktiskt är Oscar Wilde som skrivit den här anomalin.

Dessutom är Salome jämfört med Wildes konversationsdramer mer utpräglat ett läsdrama, även om den ju har spelats på scenen. Jag inbillar mig att min version, den uppsättning jag skapar när jag läser, har en fördel gentemot dem. Wilde låter Salome bli lika mycket antik som modern (nutida), och ger henne tonårsidiom, som Hellberg nog tar till vara bättre än Alkman, i hennes varsamt moderniserade tonfall. För när utspelar sig då hans pjäs, och var? Den historiska tiden glider undan och förpassar innehållet till Wildes samtid, samtidigt som den nu har lämnat sin epok och formulerar angelägna saker om vår egen tid, om 2000-talet. På samma sätt rör sig marken under karaktärernas fötter och lämnar Judéen för att hamna i typisk London-miljö.

Pjäsen förebådar delvis Wildes eget öde. En övertolkning som är lätt att konstruera i efterhand, förvisso – men det finns något profetiskt investerat i flera av pjäsens ominösa repliker. Wilde gillade att leka med elden – att dinera med pantrar – och njuter av att se hur långt han kan gå för att provocera, hur hårt han vågar bita i den hand som föder honom. Inget unikt med det, även Molière gick för långt på 1600-talet.

Det är en pjäs om galenskap och död, om den besynnerliga månen, om incest och äktenskapets fängelse, och det är fascinerande att följa hur skickligt Wilde väver sin historia kring tragedins ofrånkomliga upplösning. Herodias vishet när hon varnar sin dotter Salome för att dansa är lönlös – Wilde ger replikerna en musikalisk intensitet. Att läsa hans Salome är att återigen bli påmind om vilken stor konstnär han är – vilken poet han är. Då återstår det bara att just i dag säga grattis till honom, och grattis till den benådade läsaren som har kvar att läsa detta verk av honom.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar