att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

8 okt. 2014

Ett så starkt ljus, Lyra Ekström Lindbäck


På tåget råkar jag hamna intill en trio arbetskolleger i åldern kring trettio. Två färglösa kvinnor och en man (”kille”) i skinnjacka och skägg. De pratar. Det vill säga: han pratar, de lyssnar, de har inga åsikter. Han berättar för dem om filmer, Guldbaggebelönade filmer han har sett med sin ”tjej”, och hur värdelösa de har varit och varför, och de lyssnar med stora ögon.

Eller gör de det? Himlar de inte med ögonen, eller är det mitt önsketänkande? Håller de god min? I Lyra Ekström Lindbäcks nya roman Ett så starkt ljus finns den här mannen (”killen”) representerad, han som är ca 35 men vill känna sig som ”tjugo nånting”, som tycker det är fräscht att dissa filmer som kritikerna gillar för att han själv har så schysst smak.

Jag är själv en dålig iakttagare, och är därför tacksam över författare som verkligen har den här utsökta förmågan att betrakta sin omvärld och dra skarpa slutsatser utifrån vad de har sett. Helt klart har Ekström Lindbäck tagit in sin omgivning. Det finns en exakthet i hur hon presenterar dessa slutsatser, i den här ambitiösa romanen som lyckas hantera stora pretentioner utan att bli överlastad eller tillkrånglad.

Det handlar om Sara, en yngre kvinna som håller på att arbeta sig fram till att bli författare. Aha, tänker du, ännu en av dessa förtäckta självporträtt, men vänta – den här gången åtminstone finns det en poäng med att hon skriver och reflekterar kring sitt skrivande, då det har bäring på innehållet. Hon är attraherad av skådespelarkompisen Joanna, en spännande och nyckfull tjej – det är inte ömsesidigt. Sara trånar förgäves – som det ju blir när man trånar. Hon flirtar lite lojt med barndomsförälskelsen Linnéa, en tråkigare kompis, men det leder inte till något. Hon träffar C. Se – en hen. C som i ”se”, kan sägas, dels för att hen är fotograf, och dels för att ge emfas åt att vi älskar det vi ser, och C är något att fästa ögonen på, någon som ”har förmågan att rinna in i vilken struktur som helst och kasta om den bara genom att ändra skuggsättningen”. Hen är en androgyn Tintomara-gestalt (här finns en del referenser till Almqvists Drottningens juvelsmycke, och Sara, som heter Tino i efternamn kallas en gång lite omotiverat själv för ”Tintomara”).

Romanen handlar i stort om sexuell identitet, men också om mäns privilegier, deras uppblåsthet – varför trodde mannen (”killen”) på tåget att kvinnorna ville höra långa utläggningar om filmer han inte ens gillade, det är ju lika absurt som att jag skulle lägga ut texten om Lasse Winnerbäck. De uppblåsta männen som snackar osjälvständigt om Derrida, som de gillar, de finns också representerade i Ekström Lindbäcks roman.

Det jag gillar med den här romanen är att den väljer ett nytt angreppssätt på denna urgamla problematik. Jo, det är lätt att säga att det är lätt för män, att de har en snitslad bana genom livet, att män inte behöver anstränga sig för att bli tagna på allvar – i de flesta situationer stämmer det, jag delar den analysen. Men rättvisan skulle invända att detsamma gäller för snygga kvinnor, att de också får den enklare vägen, att bli curlade av sin omgivning. Att romanen blir något av en uppenbarelse, en epifani, beror på hur Ekström Lindbäck arbetar från klarhet till vaghet, hur hon utnyttjar det diffusa till att säga klarsynta saker. Som hur det känns att bli avvisad, hur ja och nej kämpar inombords för att hjälpa till i hanteringen av vankelmodet: ”Läppstiftet har skavts av till hälften, lämnat munnen lite rödflammig och narig, jag har ingen lust att kyssa henne längre trots att jag känner hur trosorna klibbar våta under jeansen.”

Romanen är skriven i en undersökande stil, som på omvägar når exakt hur det känns att falla för någon. Den sanning som finns i fiktionen når längre än andra typer av sanningar, och det är nog därför jag gillar den här boken mer än hennes kanske lite förhastade debut, Tillhör Lyra Ekström Lindbäck. Den saknade distans. Hon är fortfarande ung, men ändå lika gammal som Johnny Marr var när The Smiths splittrades.

Det undersökande finns också i den språkmedvetenhet som demonstreras i resonemang kring enskilda begrepp. Det är ett språk som vågar uträtta något, ett språk som får bära eller brista, och ger sig ut på osäker mark. Det är inte skrivet på den gängse svenska prosan: säker, städad, väluppfostrad och rumsren. Journalistspråket – visst, det fungerar och är korrekt, men Ekström Lindbäck har valt ett ryckigare idiom, ett svajigare tilltal. Du blir som läsare utsatt för en språklig energi som är uppfriskande. Att klara av att citera Djuna Barnes i en roman utan att det blir krystat är i sig en bedrift. Romanen har också en vacker titel, som inte bara är dekoration: ”Ett vackert ljus” blir en fras att tillämpa på innehållet.

När Sara träffar C hamnar hon i ett stand by-läge, och romanen delar detta läge. Är det lyckat? Nja, men stillaståendet blir en effektiv illustration till mänskligt beteende. Då förstår vi också varför Sara måste vara författare, och varför Lyra Ekström Lindbäck måste skriva och varför hon måste skriva just den här romanen, för sådana människor som mig och sådana som dig, Emils oerhört vackra tal till henne (till oss alla): ”Inte för att de ska tycka synd om oss. Utan för att de ska ana hur det kunde kännas. Pressa dem till den lite äcklade svindeln när de snuddar vid liknande saker inom sig själva. De har aldrig behövt lära sig att klara sig i en sådan värld. De vet ingenting om att röra sig genom hemliga landskap av oförlösta möjligheter som man aldrig kan veta säkert om någon annan kommer att tro på. De vet ingenting om vad det innebär att behöva klamra efter förnedrande stereotyper, sluta vara bara människa, för att ens smärtsamma erfarenheter över huvud taget ska kunna framträda.” 

Det är nästan mer än vackert, och en fin påminnelse om vad vi ska ha litteraturen till. Den ska inte vara polemisk – men konfronterande, och utmana våra värderingar och fördomar.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar