Push the Sky Away

Det är fem år sedan Nick Cave släppte sin förra skiva med The Bad Seeds. Så länge har det aldrig dröjt tidigare. Medan förra skivan ”Dig, Lazarus, Dig!!!” nog breddade hans fanskara tror jag att ”Push the Sky Away” är en skiva som det är svårt att gilla om du inte redan lyssnar på Nick Cave. Det är den första skivan där Warren Ellis tar Mick Harveys plats som musikalisk foil. Och mer av baksmälla än festrus.

Men vi som gillar Nick Cave placerar nog den här skivan nära ”The Boatman's Call” som kom 1997, efter att Cave för första och enda gången nådde någon slags kommersiell framgång med ”Murder Ballads”-skivan. Även här är melodierna nedtonade, bandet tar mindre plats, och det låter nästan mer som en soloskiva än som en Bad Seeds-skiva.

Jag är fortfarande lite kluven till skivan, men det tog också ett par år förrän jag började uppskatta ”The Boatman's Call”, och se den som en av hans tre bästa skivor. Här är det bara nio låtar, varav en dessutom är en kommentar till en av låtarna, ”Jubilee Street”, (”Finishing Jubilee Street”). Resten av låtarna lunkar sävligt.

”Higgs Boson Blues” handlar om Higgspartikeln som förra året upptäcktes i Geneve: Cave låter ett diktjag sätta sig i bilen för att köra dit till Geneve, bara för att konstatera att nu finns inget mer att sträva efter, om världen går att förklara. ”Who cares what the future brings?” Robert Johnson möter Lucifer, han ser träden fatta eld, klockorna stanna i Memphis (rock'n'roll är död), Hannah Montana försöka rädda världen, men Miley Cyrus ligger död i en swimming pool. Musikaliskt lägger sig låten nära ”Knockin' on Joe” från ”The Firstborn Is Dead”.

Överhuvudtaget är låtarna på den här skivan en slags musikaliska kommentar till Caves tidigare karriär, gamla låtar som ”The Carny”, ”Christina the Astonishing” och den sublima ”Do You Love Me Pt 2”. Men ”Higgs Boson Blues” kunde också ha skrivits av Bunny Munro, protagonisten från romanen Cave gav ut 2009. Det är en fantasi som rör sig nervöst och stirrigt, som förgäves försöker lappa ihop en tillvaro som rämnar.

Likaså ”Jubilee Street”, om en prostituerad som utsätts för något av en orolig och oroväckande man som inte lever som han lär, som i en sångrad som endast Cave kan skriva har ett foster i ett koppel. Det här är nästan enda låten där bandet briljerar och skapar en makalöst vacker kuliss till den kusliga texten, och förstärker det märkliga intrycket.

Men allra bäst på skivan är nog ”Water's Edge”, som inleds med lika ominösa basgångar som ”Tupelo” från 1985. Även här läggs en otäck text nära en ljuvlig musik, med Ellis fiol som bakgrund till Caves sång, som är mer föreläsning än sång, om våldtäkter och om ”the will of love / the thrill of love / but the chill of love is coming on”.

Så mitt intryck förblir splittrat: det är i vilket fall klart mer löftesrikt än ”Nocturama”, som nog är den Nick Cave-skiva som jag har lyssnat minst på. Skillnaden är också att det här är en skiva som tar mer risker, som förnyar något, samtidigt som det alltså förhåller sig till det gamla, kommenterar det arbete som ligger nedlagt i de äldre fjorton skivorna. Textmässigt är det också en förnyelse, med mer av fragmentarisk dikt än berättande; även de låtar som berättar en historia får ett filter av mystär, som fixerar fråga efter fråga. Bara det en anmodan till att fortsätta lyssna, och något som får mig att tro att skivan kommer att fortsätta vara lika underbar som underlig när tiden fått sätta sina tänder i den.