DIY, Kristofer Andersson

Få människor känner till att DIY-estetiken – alltså, gör det själv-grejen, som vi brukade säga när jag var ung – inte hade sitt ursprung i punkarnas medvetet loja inställning till musikaliskt hantverk, eller i de fanzine som uppstod i kölvattnet efter de första punksinglarna.

Nä, det var ju Virginia Woolf som redan 1938 i essän Tre guineas formulerade själva manifestet: ”Släng ner pamfletter i källarvåningarna, lägg ut dem i salustånd; drag dem med skottkärror längs gatorna och sälj dem för en penny eller skänk bort dem. Hitta på nya sätt att närma er 'publiken'; se dem som särskilda individer i stället för att klumpa ihop den till ett monster väldigt till kroppen och svagt till förståndet.”

Att dessa ord fortfarande är giltiga visar Kristofer Andersson med eftertryck i sin bok DIY (Modernista), en coffee table-bok som är bländande vacker, mer liknande en påkostad tidskrift än bok, till formgivningen förvillande lik gamla nummer av pop eller bibel, eller möjligen den likaledes kortvariga Sex – det liknar minst av allt de rigida framgångsberättelserna i Filter, utan här ges utrymme åt det svamliga . Han har intervjuat 100 stycken exemplar av DIY-folket, och om du har hört någon gnissla tänder de senaste veckorna, då kan det ha varit jag, i besvikelsen att inte tillhöra den utvalda skaran.

Han går inte till Woolf, utan nöjer sig med att ha punkens inställning som den röda tråden i bidragen, att de här kreativa människorna har åtminstone detta gemensamt, oavsett vilket uttryck de väljer: de är punkare. Här finns också några som har nått rätt långt i kanske inte kändisskap men kulturell kred – exempelvis Karin Dreijer Andersson, Aase Berg, Anna von Hausswolff och Liv Strömqvist – men de flesta har nog hamnat utanför medelsvenssons radar.

Tack vare att de inte kompromissar, kan då tilläggas. I stället för att passivt vänta har de tagit initiativ: de har skaffat sig momentum, för att använda ett modeord. Det handlar till största del om konst i marginalen, den som befinner sig längst ut på spetsen på det som Chris Anderson i sin bok kallade The Long Tail – konst som vägrar anpassa sig efter marknaden, som vägar bli kommersiell.

Dumskallar, som Linda Skugge och andra liberala skulle säga. Men jag kan inte låta bli att dels beundra deras mod – författare, musiker, konstnärer, klädskapare, filmare, etc – och dels tycka att de riskerar att bli något verklighetsfrånvända i sin totala hängivenhet. Att välja den svåra vägen är ingen automatisk genväg till konstnärlig framgång heller.

Billigt och snabbt: där har du två nyckelord i vad som kännetecknar DIY-kulturen, men Andersson visar att det också finns verksamma med stort tålamod, som har lyckats domptera rastlösheten. Jag tycker också om den uppfriskande humorn som nästan alltid är närvarande – den där glimten i ögat, som på något sätt saknas i mycken etablerad konst. Vad man kan lära sig – bland annat – är väl då att den konst som skapas på sina egna villkor blir mindre benägen att söka bifallet. Vore det inte för att ”alternativ” är ett så uttjatat ord skulle det fungera bäst som benämning på vad det handlar om. Det politiska är också så distinkt inskrivet i själva projektet att det inte behöver uttalas, utan blir snarast ett yrvaket konstaterande, att det är något i uttrycket som måste kallas ideologiskt.

Här hittar jag också en hel del favoriter, alltså inte bara Aase Berg och Anna von Hauswolff, för att ta två – utan boken avslutas med Eric Berglund, vars tidigare band TTA Andersson nog ser som det bästa svenska popbandet efter ABBA och BD. Det är svårt att säga emot. Och lika svårt att invända mot Anderssons uppenbara entusiasm när han tar sig an ämnet. Då kan jag förlåta att hans språk ibland är lite för rått för sitt eget bästa, och där pronomen vacklar mellan ”sin” och ”hennes”. Det är ju inte svensklärare som ska läsa boken, utan maktmänniskorna, kulturpolitikerna – men ack!

Andersson tar gärna fram nostalgins förstoringsglas och går tillbaka till den gamla tidens fanzine-kultur, men att den bara tagit sig ett nytt intryck: ”Skrivmaskinen, kopiatorn och limmet är bara utbytta mot ett piratkopierat dataprogram.” Å andra sidan är hans bok så indränkt i lim att jag nog aldrig varit med om dess like sedan 70-talet.