att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

24 feb. 2013

En naiv och sentimental prosaist, Orhan Pamuk


Ett lite löjligt eller kanske bara respektlöst erkännande: jag har alltid haft svårt att skilja Orhan Pamuk och Amos Oz åt. Varje gång jag sporadiskt läser något av Pamuk måste jag slå det ur minnet att han inte har skrivit en bok om sin morsas självmord, att han inte heller skrivit den där teskedsboken vi brukar dela ut i gymnasieklasserna, och när jag läser Oz måste jag sluta minnas att han fått Nobelpriset, liksom att han inte alls brukade intervjuas av Daniel Sjölin i Babel en gång varje säsong.

Nu har jag gjort som jag brukar, läst Orhan Pamuk, utan att egentligen veta varför. Titeln på den här boken med sex Harvardföreläsningar från 2009 lyckas vara både pretentiös och avväpnande harmlös: En naiv och sentimental prosaist. Tankar om romanen. Speciellt undertiteln gör mig fundersam – självironi, kanske. Men det förutsätter någon som kan se sig själv på distans, som på allvar kan låta bli att ta sig själv på allvar.

Det är från en essä av Schiller Pamuk lånar dikotomin mellan naiv och sentimental, ”Über naive und sentimentalische Dichtung”, där Schiller givetvis diskuterar poesin, medan Pamuks ärende är romanen, som han noterar har gjort stora landvinningar de senaste 200 åren. You don't say, liksom!

Mest läser Pamuk vita gubbar, förstås. I den ganska omfattande personförteckningen hittar jag förvisso Virginia Woolf, men hon ingår oftast i resonemang som en liten eftergift efter att ha listat ett halvdussin manliga genier, Tolstoj, Stendhal, Dostojevskij, Mann, Conrad, Proust – samt Orhan Pamuk. Men jag hittar även Kiran Desai, den indiska författaren: det visar sig att hon får ett tack på näst sista sidan, för att ha hjälpt honom med den engelska översättningen.

Pamuks sätt att skriva både förenklar och förminskar ämnet, alltså romanen. Med tiden blir de ju ofarliga, när kritiken lagt sina vantar på de bångstyriga verken i tillräckligt lång tid, då reduceras de till tämjda tingestar. Åtminstone i Pamuks händer. Tolkningstraditionen, som han är väl insatt i, har gett honom trygghet att umgås med dem, medan det skulle vara intressant att se vad han hade att säga om mer moderna, skitfarligare romaner, där man inte på förhand vet vad man ska tycka. Då är det lätt att ta till generaliseringar. Här blir hans tankar om romanen mest saker som att Tolstoj är en skicklig författare, Faulkner också (men Pamuk tar helt fel på vilka som är Faulkners viktigaste titlar), och att den ”politiska romanen är en begränsad genre, eftersom politik förutsätter en ovilja att förstå dem som är olika”.

Pamuk är en välvillig och optimistisk läsare: ”Vad som skiljer romaner från andra litterära berättelsetyper är att de just har en hemlig kärna.” Det är ju nonsens. Och som inte hindrar honom från att i en diskussion kring Moby Dick tvärsäkert hävda motsatsen: ”När en roman når denna grad av komplexitet och subtilitet är det inte dess ämne som är det viktigaste, utan berättelsens form.” Och när Flaubert eventuellt yttrade sitt ”Madame Bovary, c'est moi!” var det inte på grund av att han ”upplevde hennes sinnesintryck på hennes sätt”, som Pamuk skriver, utan på att han var dödstrött på intervjuares frågor, ”vem är hon, Emma?”

Nästan varje tanke som skildras här går att ifrågasätta: ”ingen målare skapar sina konstverk på en bergstopp”, skriver Pamuk i ett resonemang om att konstnären inte ska befinna sig i verkligheten – men Turner surrade fast sig vid rodret för att kunna skildra kuststormarna. Eller om Joyce: ”När vi läser en utmanande författare som Joyce är det alltid någon del av vårt medvetande som gratulerar oss för att vi läser en sådan författare.” Det stämmer ju inte, kan jag på heder och samvete intyga, utan det är bara en fjantig uppfattning som brukar spridas av politiker och människor med bildningskomplex.

Det här är en bok som är både banal och tråkig, skriven med trubbiga verktyg. Pamuk tror att människor tror på horoskop, bara för att de finns i tidningar. (Människor tror lika lite på horoskop som de tror på en del annat i tidningarna, som att Kalle Anka är en människa.) Men det mest besvärande är att hans bok är så full av självklarheter, att det är amatörens upptäckarglädje, när han ändå bara skådar sådant som andra redan har sett, och förmedlat betydligt skarpare.

11 kommentarer:

  1. Lite parentetiskt vill jag bara säga att den tyska termen "Dichtung" är vidare än den svenska "poesi". "Dichtung" kan också betyda "det (upp)diktate".

    PS "Pamuk" betyder "bomull" på turkiska (och kroatiska, som har många turkiska ord)' kanske lite kul till exempel apropå vita (män) och mjukt innehåll.

    SvaraRadera
  2. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  3. En kul och tankeväckande text även för den som inte läst boken.

    Först: "Naiv och sentimental" - tack för upplysningen om Schiller (jag antar att det syftar på den riktige Schiller och inte på någon postmodern virrhjärna). Det förklarar också för mig titeln till le Carrés mindre lyckade roman "The naive and sentimental lover."

    Sen: "det mest besvärande är att hans bok är så full av självklarheter, att det är amatörens upptäckarglädje, när han ändå bara skådar sådant som andra redan har sett, och förmedlat betydligt skarpare." Upptäckarglädjen (eller igenkännandets glädje) är väl vad som ofta skapar den litterära upplevelsen. Visst, är man nobelpristagare ställs väl ganska höga krav. Men som glad amatör (utan alla jämförelser i övrigt ;) ) vill jag gärna berätta om det (jmf ovan) och jag gillar också att läsa om vad andra har hittat, inte minst för att i mitt stilla sinne med välbehag kunna mumla "det där visste jag för länge sedan."

    Kanske du är för sträng mot Pamuk? Men vad vet jag som aldrig har läst honom.

    SvaraRadera
  4. Jaa, nog tycker jag att OP är lite för soft för min smak ...

    Sen syftar Pamuk även på Sternes definition av sentimental, som i titeln A Sentimental Journey. Äsch, det där med amatör, jag menade nog mer bara att han säger saker som om det är nåt nytt, när det är gammal skåpmat ...

    SvaraRadera
  5. Vilken skön sågning.
    Du skulle nog tycka om att läsa Abdellah Taïa, Ett arabiskt vemod (kan inte säga det tillräckligt många gånger). Sedan vill jag läsa recensionen.

    SvaraRadera
  6. Ja, men man måste ta i nån gång, mista proportionerna ...
    Det arabiska vemodet, det har jag hört nåt om ... Nu är jag ju inom kort ålagd att läsa för Augustpriset, så jag får se vad som hinns med! Det infaller också en period nu när jag läser en massa i egenskap av IB-examiner ...

    SvaraRadera
  7. Oj! vilken hârd sâgning!! Jag förstâr hur man kan störa sig under läsningen - Pamuk tycks mig vara en sâdan författare - han nâr ofta väldigt högt, men har ocksâ tydliga svagheter. Men visst finns det väl ocksâ en hel del intressanta funderingar att ta med sig?

    Själv tycker jag faktum att han själv började med läsning (av romaner) och skrivande mycket sent, efter att ha varit konstnär och det endast till runt tjugofem, ger ett intressant perspektiv.

    Sedan fâr man väl hâlla i tanken att hela boken är en skriftlig version av muntliga föreläsningar, nâgot som ibland fungerar, men ibland ger ett "tunnare" resultat än vad det muntliga och slutliga faktiskt var/är.

    Jag undrar för egen del om han verkligen vann pâ att använda Schillers uppdelning i "naiv/sentimental" som motsatser - det tycks mig som upplagt för att skapa förvirrning? (termer som ofta ligger nära varandra och absolut ej anses vara motsatser). Var gâng han övergâr till "analytisk" blir det hela mer löpande.

    Men nu skall jag sluta försöka upprätta en som alls ej behöver det - smaken är som baken osv...! Och även en sâgning som den här är läsvärd, skall tilläggas!

    SvaraRadera
  8. Det kan ju tilläggas att Kiran Desai är eller var i ett förhållande med Pamuk.

    SvaraRadera
  9. Fransyskan, jo, nog fanns en och annan poäng, men jag såg inte dem som välfunna. Och förvisso, men å andra sidan är inte Calvinos eller Borges föreläsningar så här ytliga när jag läser dem som text - ej heller Herta Müllers, som jag rätt nyligen läste.

    Givetvis tog jag i från tårna när jag sågade, men det ska man väl ha rätt att göra nån gång!

    Aron, det var mer än jag visste, men då förstår jag. Å andra sidan är hennes mor både snyggare och en bättre romanförfattare, så jag tycker Pamuk gör en felbedömning även här!

    SvaraRadera
  10. IB-examiner..IB-affären?
    Hoppas du hinner med Taïa, tror verkligen som sagt..
    Du har rätt att såga. Fördomsfull som jag är har jag samma känsla för Pamuk som för Håkan Nesser (& co).. på ett plan.

    SvaraRadera
  11. ... International Baccalaureate-uppsatser är det.

    ... Mitt lässchema känns lite späckat, ungefär att jag föreställer mig själv kika fram nån gång i typ oktober först! Dvs att jag fram till dess läser det som jag är ålagd att läsa ...

    SvaraRadera