Spader Dame, Clas Livijn

På Danvikens hospital upphittas en serie brev skrivna av Zachäus Schenander, en eldfängd privatlärare. Breven berättar om hans olyckliga förälskelse i Marie, som av föräldrarna tvingas gifta sig med den girige kaptenen Leyonbraak. Zachäus anklagas för stöld, och blir sedermera vansinnig och inspärrad på dårhuset, där han förväxlar Marie med kortlekens spader dam, och sig själv som spader kung. Breven följs av rättegångsprotokoll, vars kylslagna tonfall starkt kontrasterar mot brevens temperamentsfulla stil.

Clas Livijns roman Spader Dame är en raritet i svensk litteratur. Det är en bok som utmanar definitionen av en klassiker, då den väcker frågan hur bortglömd en bok kan vara och ändå tillhöra klassikerns släkte.

Så är det också en roman som är utmanande på många plan. Utgiven 1824, under den svenska poesins enda gulålder och samma år Lord Byron dör, är det en roman som förtjänar att samla mer lovord än damm, eftersom den fortfarande äger den fräschör som borde vara en avgörande ingrediens hos den som tycker att det finns en likriktning hos den samtida bokutgivningen.

Med undantag för den oavslutade Riddar S:t Jöran, utgiven först 1993 på tyskt förlag, är Spader Dame Livijns enda större prosaverk, men en stor anledning att söka upp för den som vill nyansera sin bild av den svenska romantiken. Om inte annat för att upptäcka att även om poesin är denna tids främsta medium fanns förutsättningarna för ett genuint storslaget författarskap på prosa.

Tyvärr ett författarskap som skulle kvävas i sin linda. Livijn belamrades av tidskrävande sysslor som ämbetsman och chef för landets fängelser. Därtill en förkärlek för det fragmentariska och oavslutade, som gör läsningen av hans böcker till en utmaning för den som frustreras av de luckor och lakuner som verkar ha slagit följe med författarens kynne.

Spader Dame är egensinnig och spektakulär: ett slags generalangrepp på tråkigheten. Livijns fantasi är helt otyglad när han ger sig i kast med sitt triangeldrama. Det vore lätt att avfärda den som alldeles för överdriven, att det är en stilkonst som på något sätt slagit slint – men då glömmer man att romantiken som tidsepok förutsatte den typen av excesser. Boken ger också åtskilliga illa dolda pikar mot några av dess poeter – i synnerhet Per Daniel Amadeus Atterbom råkar ut för ett flertal verbala uppgörelser.

Men en primär anledning att då och då plocka fram det här korta verket är att den är skriven med den upprorsanda och respektlöshet som vi annars förknippar med den litterära modernismen. I ordvitsarna – där en demokrat får finna sig i att kallas ”demokrabat” – kan Livijn upplevas som en anakronistisk efterföljare till James Joyce.

Romantiken utmanar konventionerna och söker sig mot gränsen för det passande, något som ständigt illustreras i Livijns våghalsiga roman. Stilen kutar zick-zack mellan fyndiga formuleringar och gnistrande elakheter, lärda anspelningar och kvicka upptåg. Här parodieras Bibeln, juridiska dokument, Tegnér, i en stil som sprakar och skakar av Shakespeares dådkraft. Då blir det en bok som vidgar medvetandet, som ökar ens anpassningsförmåga. Den slår upp ett fönster till en tidigare okänd terräng, och blir en bok med alla förutsättningar att fungera inspirerande för aspirerande författare.

Om ironin är förmågan att ta saker på för litet eller för stort allvar – det verkar sakkunniga fortfarande inte kunna enas om. Här förstärks både det fiktiva och det dokumentära, tack vare de påstått upphittade breven (egentligen dagbok) från stackars Zachäus penna.

Även om humorn vilar på en mörk botten – eller om det är tvärtom, att det är en mörk humor som vilar på en ljus botten – blir intrycket en text av ljusaste slag, som på ett effektfullt sätt visar att den det också hos den mest sinnessjuka karaktären kan finnas en språkets friskhet, som övertrumfar allt det sjuka. Och skämten är inte heller det enda som bländar och imponerar den nutida läsaren, utan det är med stigande fascination vi följer Zachäus transformation från oskyldigt förälskad till mer och mer förtvivlad och desperat vettvilling, med en tilltagen oredighet som är lika gripande som den är trovärdig ur ett psykologiskt perspektiv. När efternamnet byts ut från Schenander till Brakander är förvandlingen fullbordad.

Sveriges litteratur innehåller helt klart alltför få författare av Clas Livijns kaliber: excentriker som får dig att gnugga ögonen av tillförsikt. Livijn kan läsas som en vildsint banbrytare som leder fram till nutida författare som den subversive Nikanor Teratologen och den uppsluppne Malte Persson.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 9/2 2013)