Critica obscura, Anders Johansson

Jag kan inte hjälpa det: jag gillar Anders Johansson. Så – där var det sagt. Jag läser hans böcker, eller mer så att jag kastar mig över dem. Vilket inte betyder att jag håller med om allt han säger, nä, jag opponerar mig, provoceras, tycker ibland att han är en idiot, ungefär lika ofta som jag häpnar över att han är så insiktsfull och smart. Och jag läser, bara för att han är en så intressant och ovanlig figur, en läsare som läser på allvar, som vill nå längre med sin läsning än andra kritiker.

Hans senaste bok Critica obscura. Litteraturkritiska essäer samlar sex texter från 2001-2012. De äldre texterna har fräschats upp med nya exempel, vilket ger dem ett smått anakronistiskt intryck, när samtida exempel samsas med äldre. Han gillar Adorno, och refererar friskt till denne tänkare, och sista texten handlar uteslutande om honom.

Som sagt, lika ofta som jag håller med honom – ”kritik är en kreativ verksamhet som är tvingad att uppfinna sina egna premisser varje gång” – är jag benägen att ifrågasätta – ”Ingen omdömesgill person skulle komma på tanken att döma ut dagens romaner med argumentet att Strindberg minsann var bättre”. Men är det inte snarare tvärtom, att just det nostalgiska triumfkortet används varje gång den moderna romanens kris diskuteras, typ en gång i veckan när någon i DN klagar på att svenska romanförfattare är för experimentella och knasigt interna, och att de borde skriva mer som Vilhelm Moberg gjorde.

Johanssons poäng är att kritikerna ifrågasätts, där många menar att den var bättre förr. (Återigen: stämmer verkligen detta? Jag tror i så fall mer på det Horace Engdahl brukar säga, att litteraturkritiska verk så gott som aldrig behåller sin plats i kanon, utan puttas undan av nya generationers kritikerverk.)

Johansson går gärna tillbaka till Adorno, och i förlängningen till Hegel, i uppfattningen om konstens onödvändighet, att den inte fyller några syften – och att det är just däri dess värde ligger (som Malte Persson sa på ett seminarium i Nässjö, att en dikt är ett smycke, och det är gott nog).

Vidare menar Johansson att essän som form tillåter en text att gå utanför sin genre, på sätt som exempelvis romanen och poesin inte klarar av. Men det är väl en underskattning, när romanen härbärgerar både Läckberg och Lispector under samma mantel, eller poesin både Sonnevi och Farrokhzad. Alla tvärsäkra påståenden kan ifrågasättas – och det är ju ifrågasättandet som är Johanssons metod, så då får han finna sig i att jag klagar.

Så är det genom hela boken, att kristallklara och otvetydiga sanningar samsas med rena dumheter. Varför citerar Johansson uppskattande Tormod Hauglands definition att ”essäer ger svar, det gör inte skönlitteraturen”, när man kan säga tvärtom? Essän sysslar inte alls med svar, och det är en tanke Johansson i andra sammanhang förespråkar, ett närmande mellan essä och fiktion. Så kan han också beklaga att forna tiders objektiva kritiker ersätts av kåserande journalister som i texterna lanserar sina egna livsberättelser – i samma text som han berättar om sin egen skilsmässa.

Johansson förespråkar rätten att vara otydlig och osäker, att inte ta ställning. Det kan uppfattas som feghet. Snarare handlar det om att ta problemet ett steg längre, genomskåda det utifrån nya och mer vägvinnande förfaranden. Samtidigt handlar det kritiska arbetet, menar Johansson, om övertolkning – återigen går han Adornos ärenden – och i texten om Adorno (som handlar om hur Adorno läser Kafka, men också om hur Johansson läser Adorno, och hur Winkel Holm läser Adorno, och hur Walter Benjamin läser Kafka, och så vidare i en snurrig labyrintisk text) blir uppsåtet att spåra en bokstavlig läsning av Kafka.

Men den bokstavliga läsningen av Kafka är knappast någon nyhet – låt vara att det här är den äldsta texten i samlingen, från 2001 alltså. Fast inte ens då var det väl helt nytt att överge den symboliska läsningen av Kafka? ”Problemet Kafka” har ersatts av ”dilemmat Kafka”. Med Adornos ord försöker Johansson följa de ”inkommensurabla, osynliga detaljerna” hos den här (icke-)författaren.

Kafkas texter bara liknar litteratur: den följer litteraturens yttre förutsättningar, men till sin inre karaktär är det något helt annat, och kanske något fortfarande helt oupptäckt, även om det nog går att säga att exempelvis Clarice Lispector i viss mån skriver vidare i den (osynliga) traditionen, eller den icke-tradition som Kafka innebär, han som så träffsäkert sa att han var ”både en början och ett slut”.