att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

5 feb. 2013

tung trafik och lilla vägen, Joar Tiberg

Joar Tibergs nya diktsamling är ett besynnerligt ting, som kanske har mer likheter med en konstinstallation än traditionell bok. Det är en jobbig bok att läsa, där belöningen är svår att upptäcka.

En del tycker nog att poeter är kufar: besynnerliga typer som bara ägnar sig åt tramsiga knasigheter av onödigt slag. Berätta inte för dem om Joar Tiberg, vill jag då säga, för han kan tyckas uppfylla alla dessa kriterier. Han har gett ut dikter på flera olika förlag, men också barnböcker, översättningar av bland andra Harold Pinter och Michel Houllebecq, samt en bok om akvarellisten Lars Lerin.

Om du förknippar poesi med vers, då kanske du förväntar dig stillsamheter som inrymdes i gamla tiders versböcker, typ ”rosor är röda, violer blå …” Fast egentligen betyder ju ordet vändning, och det är vad Tiberg sysslar med i sin nya bok tung trafik och lilla vägen, där nästan varje rad endast innehåller ett enda ord.

Men det är bara början på egenheterna. Pagineringen inleds på sidan 367 och slutar på sidan 638, fast texten inleds redan på bokens innerflikar: det indikerar ju att texten vi läser bara är ett utsnitt av ett längre stycke, av ett ständigt flöde …

Att beskriva hur det känns att läsa den här boken låter sig inte göras. Inga ord kan återge eller illustrera den utmattning som blir följeslagaren genom den märkliga långdikten, där ordet ”-kampanjen” blir en slags refräng. Om det finns en motsvarighet till träningsvärk för läsare – ”läsvärk” – då vill jag registrera att jag drabbades av detta.

Annars kan det påminna om att läsa pekbok, med dessa ständiga ensamma ord, påfallande ofta drabbade av någon slags förskjutning, som får språket att hacka. Den amerikanske författaren William S. Burroughs menade att orden bär på virus, och förvisso kan Tibergs många ord gestalta detta: ”gemenskåp … kräftansträngning … motstångsljuset …”

Likaså kan boken erinra om en viss typ av konstinstallation, där det var populärt på 90-talet med videofilmer som upprepade fraser. Ganska långtråkiga sessioner, vad jag minns.

Ibland irriterar jag mig på att så många svenska poeter tycker det är skojigt att skoja, att deras skämtande känns tvångsmässigt. Tiberg har fått sin beskärda del av den sjukan, tycker jag, och får mig att då och då sucka uppgivet och himla med ögonen åt taffliga skämt: ”huvudet på / poesispiken”, kan han till exempel skriva.

Men allra mest ger boken en lätt klaustrofobisk känsla. Den här typen av katalogisering som Tiberg ägnar sig åt blir i längden rätt utmattande. Det är nog länge sedan jag läste en bok som var så här jobbig att slutföra: bara det är en slags prestation. Frågan är om jag tycker att det är tillräckligt för att berättiga läsningen, eller om det finns bättre föremål att uppsöka.

Frågan är också om jag med gott samvete kan rekommendera den här boken till någon som hyser misstankar om berättigandet i poeternas aktiviteter. Kanske finns det ett svar till den rebus som jag tycker att boken utgör, men då får någon annan bry sig om att leta efter detta svar. 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 5/2 2103)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar