att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

14 feb. 2013

Hysteros, Helena Granström

Den term 1800-talets medicin gärna gav på kvinnor med utmanande eller avvikande beteende var ”hysteri”, en föregångare till sinnessjukdom: då kopplades begreppet till det grekiska ordet för livmoder (”hystera”), i ett outtalat men i efterhand uppenbart projekt att demonstrera att det var kvinnans sjuka det handlade om.

När Helena Granström väljer att kalla sin nya roman för Hysteros (Natur & Kultur) ligger associationen till hysteri nära till hands, men just denna grekiska glosa betyder snarare att vara underlägsen, att vara tvåa på bollen. Även det en passande beteckning, då den handlar om graviditet.

Det är en mytisk berättelse: en kvinna ligger på en säng, en annan kvinna sitter intill henne, de pratar med varandra. En man ligger där i sängen ibland, och ”två hjärtan sparkar” i kvinnan. Närheten till vansinnet finns alltså inskrivet i titeln, och i mycket handlar det om identiteten – vad som händer när kvinnan blir gravid. Här blir hon helt klart störd, störtad från sin position som suverän härskare av personligheten. En annan har gjort intrång – fostret, som saknar namn men nog ska kallas ”Hysteros”.

Det är en klart outgrundlig bok att umgås med. Omslaget, en kusligt verklighetstrogen målning av fotorealisten Karin Broos, indikerar också sambandet mellan det riktiga och det påhittade, samtidigt som det är ett totalt gränsöverskridande mellan verklighet och illusion. Liksom i Broos målningar finns i Granströms sätt att skriva en märklig glidning mellan det skarpa och det diffusa, mellan klarhet och dunkel.

Sjukdomstillståndet genererar också en närmast apatisk prosa, som med stor skicklighet upprätthåller en balans mellan densitet och fermitet, alltså att den är lika tät som den är kvick. En given ordvits: pregnant prosa, som åskådliggör det lämpliga i isbergstekniken, att låta textens dolda skikt bli betydelsebärande.

Då förklaras också kvinnans rörelse mellan avstängdhet och känsloutlevelse, där hon reduceras till de mest basala behoven, när vi hittar henne sittande på huk, kissande i gräset, eller liggande i sängen trånande efter mannen som ett parningslystet djur. För det handlar mer om drift än sexualitet när hon söker hans kropp och kön.

Det här är ett unikt sätt att skriva, åtminstone med svenska mått mätt. Det jag mest kommer att tänka på är Ingmar Bergmans film Persona, att det även här finns en identitetskris, och en klar osäkerhetsrelation i hur de två kvinnorna förväxlas: ”Du tar min hand och är samma. Vi är en. Vi är den enda.” Här finns också en bild av fostret som en fisk i moderns mage, en bild som Jayne Anne Philips gjorde stor konst av i novellen ”Solaborre” från samlingen Ytterfil (1987).

Helena Granström har med fem böcker på lika många år byggt broar mellan poesi och vetenskap. Hon fyller 30 i år och har relativt snabbt etablerat sig som en av Sveriges mest finurliga författare, i dristigt skrivna böcker där hon korsar poesi med essä och vetenskap. Även här har hon lyckats skapa en helt egen textvärld av djup, tyngd, mystik – samtidigt som den är flyhänt, lätt och exakt.

2 kommentarer:

  1. Det här gör mig förväntansfull.
    Granström, är i sanning intressant. Hennes språk är ofta mycket vackert och det härbärgerar lika ofta tankeväckande idéer, som perspektiv.

    När jag läste osäkerhetsrelationen (är det förresten en medveten hänvisning av dig, eller omedveten association, när du använder ordet i recensionen?), slogs jag av de återkommande inslagen av graviditets- och visceraltematik i metaforiken och liknelsefloran – liksom den framträdande rollen det ”lilla” barnet haft – i mycket av det hon skrivit. När jag så förde G. på tal, och min upptäckt, under ett samtal med en vän som skolats i psykologi utbrast hon:

    "Ha - det måste vara ett uttryck för författarens ångest över barnlöshet – eller hennes längtan efter att bli mamma. Men, det vet hon nog inte själv om…"

    Huruvida stilgreppen används av G. för att belysa något, eller om de ofrivilligen belyser något annat, betyder förmodligen lite. Symbolen, texten – den mänskliga handlingen! –, kommer inte undan någotdera. Det är alltid båda. Och nog tycker jag att det är en ganska fin tolkning att Granströms skrivande skulle vara en totemhandling för ett önskat moderskap.

    SvaraRadera
  2. Mm, jag gillar hur hon korsar det vetenskapliga med skönhet, gör som Keats, säger Beauty is truth, truth beauty -

    Visst, jag smög in osäkerhetsrelationen! Nu är Granström en hemlighetsfull och inte särskilt offentlig författare, men som jag förstår det har hon nu blivit mamma? Utan att man därför måste läsa boken självbiografiskt, men visst har hon skrivit om detta tidigare. Att böcker ersätter eller symboliserar barn, det finns många paralleller till det - tänk bara Frankenstein, där ramberättelsen med Waltons skepp utspelar sig under exakt 9 månader - sedan förlöses hans skepp från istäcket.

    SvaraRadera