13 feb. 2013

Den komplexe Baudelaire, Paul Tenngart


Victor Hugo menade i ett uppskattande brev till Charles Baudelaire att kollegan med sin poesi erbjöd ”en ny rysning” – ett omdöme som Paul Tenngart i sin bok Den komplexe Baudelaire. Om nyansernas politik i Les Fleurs du Mal vill plädera för att det spelat ut sin rätt. Vår tid är alldeles för luttrad för att uppfatta det ohyggliga i Baudelaires diktsamling.

Nu är det här alltså en bok inte om författaren Baudelaire, utan om diktsamlingen som på svenska oftast går under beteckningen Ondskans blommor eller Det ondas blommor, beroende på vilken översättare (Björkesson eller Blomberg) som avses – det är ganska tydligt att Tenngarts förtjusning ökar när han citerar Björkesson. Andra har förstås också översatt dikter ur samlingen, och här listas de alla, om vi ska lita på att Tenngart varit tillräckligt flitig i sin forskning.

Och det har han nog, för boken ger ett gediget intryck, när han tar sig an den kanske mest omtalade diktsamlingen någonsin: Les Fleurs du Mal som utgavs 1857 – samma år som Flauberts Madame Bovary – och hamnade i rätten – exakt som denna roman – och till skillnad från den faktiskt fälldes, vilket resulterade i att sex dikter fick plockas ut ur samlingen.

Att det är just en samling betonas starkt i den här boken: Tenngart är nu inte den förste att visa sambandet mellan de inalles 162 dikterna. I rättegången försökte försvaret förgäves betona komplexiteten i kompositionen. Jules Buisson använde bilden av en parfymflaska, där varje doftnyans måste infångas innan boken kan sägas vara färdig. En tolkning som dominerat har handlat om att jämföra med arkitektur, och på senare tid har musikteorin om kontrapunkter använts för att belysa samspelet mellan idyll och misär.

Det Tenngart väljer är en inramningsapplikation: ”komplexa nätverk av multipla inramningar.” Kognitiva ramar som ger mentala kartor för läsaren att orientera sig i … Han lånar teorin delvis från socialantropologin, men även från Deborah Tannen, känd sociolingvist från populära böcker.

Så – Baudelaire är komplex, ja – men han är också rysligt bra. Tenngart visar att mycket av den argumentation som användes mot Baudelaire påminner om hur verk av Bret Easton Ellis och Nikanor Teratologen togs emot i början av 90-talet: det var inte tillräckligt bra gjort. Det kan vara så att en kommande tid har lättare att fokusera på form än på innehåll, eller snarare att innehållet kan mogna eller svalna. Men moraltanterna var förstås lika uddlösa då (1857) som de är i vår tid.

Baudelaire identiferade sig starkt med de svaga och utslagna, och en av Tenngarts starkaste teser är hur det politiska är ett viktigt inslag i diktsamlingen. Det vill säga hur det politiska görs poetiskt och vice versa, att det är en korsning mellan ideologi och estetik. Det var också en modig bok: Baudelaire tog risker.

Andra avsnittet i boken handlar om kompositionen, och där riskerar Tenngart att bli något väl teoretisk. Ur svensk synvinkel är det förstås intressant med det tredje avslutade partiet om hur Baudelaires bok har översatts till svenska. Även om Björkessons översättning är mest renommerad är det snarare Nils Bringfelts översättning från 1963 som är den mest heltäckande (den innehåller på svenska hela 1861 års version). Bland de som tidigt intresserade sig för Baudelaire, trots att de två tongivande kritikerna Georg Brandes och Carl David af Wirsén var starkt negativa, hörde Hjalmar Söderberg, med översättning av två sonetter ur tidskriften Figaro från 1893.

I Doktor Glas, tolv år senare, låter Söderberg med osviklig självironi sin protagonist döma ut alla försök att återge dikten på svenska: ”Det var tur för Baudelaire att han slapp höra hur det låter på svenska. Det är på det hela taget ett förbannat språk vi ha. Orden trampa varandra på tårna och knuffa varandra i rännstenen.”

Tenngarts bok är sällsynt ambitiös och välskriven, även om han ibland antar ett lite väl magistral tonfall, liksom att en del slutsatser blir för högtravande: ”Att läsa och förstå Les Fleurs du Mal blir då en lika osäker och komplicerad verksamhet som att förstå tillvaron”, då detta är något som kan sägas om typ alla riktiga böcker som finns. Inte heller är det klädsamt att så flagrant missta Gertrude Stein för Robert Burns. Men sådana fadäser åsido, det är ett genuint nöje att läsa en så genomarbetad bok, som med pigg blick och nyfikenhet i sinnet tar sig an sitt ämne.

När Hugo omtalade Baudelaires nya rysning hade han både rätt och fel. Visst fanns det något helt nytt i hur Baudelaire skildrade dekadensen – men samtidigt rörde han sig i motivkretsar som är tämligen bekanta för den som läser romantikens poesi. Inte minst Stagnelius dödslängtan speglas i Baudelaires dikter – men mycket av det morbida som fick Goethe att avfärdande fnysa ”lasarettspoesi” åt sin samtid var redan utnyttjat innan Baudelaire några årtionden senare trädde fram.

Vilket inte hindrar att vi ska uppmärksamma att det är just något nytt med Les Fleurs du Mal: att den inte riktigt inleder modernismen utan snarare pekar ut romantiken som arkitekt åt den modernism som senare kanske tog udden av Baudelaires påfund. Här får vi se hur först T.S. Eliot adlar Baudelaire till ”kontraromantiker”, men Tenngart visar också hur det finns en oväntad parallell i William Wordsworths långdikt The Prelude.

På senare tid har åtskilligt av Baudelaire översatts till svenska – bland annat essäer, som har breddat bilden av honom som poet med stort estetiskt omdöme, något som också har påverkat förståelsen för hur Det ondas blommor (ja, även jag är förtjust i Bjökessons översättning) ska läsas. Därför hoppas jag att Tenngart inte nöjer sig med den här ytterst ambitiösa boken, utan att han nästa gång tar sig an hela författaren Charles Baudelaire.

5 kommentarer:

  1. Spännande. Jag har inte läst Tenngarts bok, den finns tyvärr inte på biblioteken än, men jag är beredd att hålla med honom hans uttalande om den luttrade läsaren. När jag i tonåren först satte mig in i Baudelaires diktning fann jag det svårt att inte vara anakronistiskt dömande. Jag var definitivt inte skrämd, varken av bildspråket eller tematiken, men det grundar sig snarare i min oförståelse för tematiken än Baudelaires bristande estetiska sinne!

    SvaraRadera
  2. Mm, det är väl ett generellt drag, att det rysliga mister sin laddning med tiden. Glömt inte att ex Hjalmar Söderberg kallades "ungdomens förförare", för att inte tala om hur hårt kritikerna gick åt Strindberg - tänk om de bara hade vetat att skolorna inom mindre än 100 år skulle göra de två obligatoriska!

    SvaraRadera
  3. Baudelaires Le fleurs du mal" och även hans egen persona är så dränerade att de likt ringar på vattnet bara blir fler och fler efter varje persona som tolkar sin individualistiska syn efter sitt egna förstånd,Vill härmed ta mig rätten korrigera en uppgift ang Nils Bringfelts översättning : Nils Bringfelt gav ut sin översättning av "De ondas blommor" på min kusins förlag Il-tryck i Partille 1978 och inte 1963.

    SvaraRadera
  4. Aha, men då stod det nog fel i boken, men enligt libris gavs den ut första gången 1963:
    http://libris.kb.se/bib/490236

    SvaraRadera
  5. Bringfelt blev inte nöjd med sin översättning 1963 och ansåg sig behöva grotta ner sig djupare i franska språkets själ,för att söka identifiera andemeningen i samlingen vilket han lyckades med 1978

    SvaraRadera

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.