att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

13 feb. 2013

De anonyma hatarna


Ju mer tid vi tillbringar på internet, desto mer hatar vi. Eller – nja, inte ”vi”, du och jag, utan alla de där andra, de anonyma som tar på sig en virtuell vit KKK-kåpa när de i skydd av heltäckande alias skriver hot- och hatfullt. Att näthatet har blivit allt mer markant, det är bekant – men är anonymitetsskyddet den enda förklaringen? Att det alltså är lätt att uttrycka sig fientligt mot någon när du inte behöver ta ansvar för dina åsikter.

Vi bör vara försiktiga med nationella stereotyper, men konflikträdslan tillhör det svenska kynnet. Och nu menar jag inte diskussioner på arbetsplatsen, att det alltid varit så att det viktigaste som finns är att ”hålla med”. Om du inte tycker likadant tycker andra att du är knepig – en kuf. Och ett gräl ses som något olösligt, början på ett livslångt oresonligt fiendskap.

Men viktigare än denna konsensuskultur är att vi håller på att gå in i en tillvaro där gemytet blivit viktigast av allt – en påtvingad samvaro där alla ska må bra, där problem skjuts undan och döljs, där vi sätter en tabustämpel på allt som kan väcka obehag och lägga sordin på den trevliga stämningen.

Det är uppenbart att frustration och bitterhet tillhör den moderna människan, att det här är gåvor som erfarenheterna skänker oss, vare sig vi vill det eller inte. Då blir det viktigt att vi lär oss hantera dessa ovälkomna känslor, och gör det på mer konstruktiva sätt än att låta det välla fram i orättfärdigt hat riktat mot så gott som alla som tar plats i offentligheten.

Jag tror inte att Jan Guillou har rätt när han i Aftonbladet (10 februari) menar att de som skriver hatiskt på nätet uteslutande är Sverigedemokrater. Däremot saknas ju empati i sin enklaste form: förmågan att sätta sig in i en annan människa. ”Den som förstår hatar inte”, skrev Selma Lagerlöf i Gösta Berlings saga.

Är näthatarna dumma? Det handlar nog mer om att de inte vill förstå: därför att det är jobbigt att sätta sig in i saker, jobbigt att få sin världsbild utmanad, jobbigt att börja tänka i nya banor. Det är enklare att skuldbelägga, att projicera egna problem på andra, och framför allt enklare att ta ut sin besvikelse på någon som kan uppfattas som framgångsrik, stolt, välmående.

Besvikna människor gör ett aktivt val när de formulerar sig i kommentarstrådar, och det måste ses som ett nederlag när dagstidningar väljer att stänga ned sådana, i stället för att moderera och rensa bort åsikter som är klart stötande.

Om dessa tidningars skribenter var mer aktiva och deltagande i kommentarsfälten kunde nog en del av de mest hatiska åsikterna undvikas. Då skulle deras texter också ingå i en dialog med sina läsare, där diskussionen kunde fördjupas och nyanseras. Detta förutsätter en vilja hos skribenterna att vara öppna för läsarnas bidrag, och jag tror att det är en underskattning att enbart se kommentarsfunktionen som ett problem.

I ett idealt mediaklimat kunde kommentarerna utnyttjas till att läsarnas kunskap togs till vara, att journalisterna blev mer inkluderande. Förutsättningarna för en gynnsam debatt underlättas om man slutar gömma sig, och journalisterna skulle tjäna på att göra sig mer synliga.

Det handlar också om att vårda premissen att du som skribent tycker något, hyser starka åsikter, och att värdesätta den ynnest det innebär att leva i en demokrati som tillåter allt detta. Men det är också allas ansvar, att i alla sammanhang visa vad vi inte accepterar: om debatten flyttar bort från offentligheten in i hatarnas interna högkvarter är det en förlust som kommer att få allvarliga konsekvenser.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 13/2 2013)

7 kommentarer:

  1. Jag håller med om mycket men förstår inte varför du menar att journalister gömmer sig. De står ju där med namn, mailadress och bild. Det är förstås det man inte håller med om som är intressantast att diskutera.

    Var avståndet mellan folk och journalister verkligen mindre när Bang var verksam? Jag tror förklaringen är en annan - då kände folk att de var "med" vad än "med" var. Nu känner de sig avskurna från något de inte kan formulera, från utvecklingen, från allt. Och tar ut det i bitterhet och ilska - sällan mot sina verkliga makthavare, och oftare mot journalister och konstnärer. Vad säger du?

    SvaraRadera
  2. Det är ju svårt att sätta sig in i hur näthatarna tänker ... Men jag syftade nog mer på att om du läser Guardian ser du att journalisterna där rätt ofta är med i kommentarerna, att de tar sig den tiden, och det tycker jag är att släppa en del på prestigen, att de har mer att vinna på det. Sv journalister - nja, man ska inte generalisera, men jag har träffat en del, & det har inte varit angenämt. Det har varit den här typiska von oben-mentaliteten. Givetvis förstår jag att det finns andra journalister, men som sagt: då vill jag se mer konkreta bevis på detta.

    Alltså, jag brukar ju svara på kommentarer här på bloggen, och det gör ju du också på din blogg. Detta är något som tar tid, ja, men jag tycker det är värt detta, och jag tror att det bl a bidrar till ett bättre diskussionsklimat. Ett par ggr har det varit rätt hätska diskussioner här - det blir ju så om man sågar en känd retorikexpert, eller skriver om SCUM-manifestet. Jag tror ändå att det håller nivån på diskussionen högre, om den som har skrivit är med och diskuterar.

    Den där känslan att vara utestängd, eller avskuren - ja, men det är ju upp till var och en att anstränga sig då. jag minns när jag började läsa kultursidor, hur förbannad jag blev på att alla skrev med så fina ord, att jag inte förstod. Men då får man ju, om man är intresserad, om man bryr sig, anstränga sig, lära sig något.

    SvaraRadera
  3. Jo, men det är något skumt med den här upprördheten mot media också. Jag skrev nyligen om Avpixlat i UNT och fick ett antal läsarkommentarer av folk som var missnöjda med att tidningarna inte skrev "fakta". Och visst är faktainnehållet i en samtida dagstidning pinsamt lågt, men jag ser inga tecken på att vi har en folkrörelse av människor som skaffar sig bättre fakta på annat håll - genom utländska medier via nätet, genom att läsa böcker. Varför får jag inte fem läsarkommentarer av folk som är mer pålästa på ämnet än jag? (Det kan jag möjligen få på bloggen, där tonen i kommentarerna är en annan.)

    Som du skriver i slutet: om man är intresserad är det upp till en själv. Vi har ju möjligheten. Var det fakta folk sökte skulle de inte samlas på Avpixlat. Jag tror inte att det är fakta de vill ha utan bekräftelse. Jag tycker mig ana ett kunskapsförakt - det som växer är inte lusten efter fakta utan konspirationsteorier.

    Det är intressant att du kände dig utestängd från kultursidorna. Nu har du, tror jag, en rätt avancerad litterär smak. Omärkligt förvandlas man medan man skriver och läser. Till sist låter man som en av dem man kände sig utestängd av. Jag inbillar mig att jag ska hålla det i minnet.

    SvaraRadera
  4. Visst, nog är det så att bloggen generellt är bättre på interaktiva diskussioner. Men det roliga är ju också just det där att man kan få kommentarer från någon som är verkligt insatt, och att det inte heller handlar om att sätta på plats, tillrättavisa för att jag har haft fel ...

    Fakta - mm, så är det nog, att du lätt kan hitta sånt som bekräftar det du anar, att du sen gör det till fakta, & det är förstås enklare med internet. Att samsas med gelikar. Jag har väldigt dålig koll på avxpixlat, & det må låta arrogant, men jag borde bättra mig.

    Äsch, det var ju under en ganska kort period som jag störde mig på språket på kultursidorna, men poängen är ju att man också måste kunna förvänta sig en viss ansträngning. Det går ju att jämföra med idrottssidorna, som verkligen kan använda ett lingo som inte är till för de oinsatta. Där förväntar man sig att läsaren ska bry sig.

    Sen är det en annan sak att man inte behöver använda ett svårt tillkrånglat språk, speciellt inte om man skriver i tidningen. Jag tror att jag tillåter mig att vara mer esoterisk på bloggen, medan jag i tidning & andra offentliga sammanhang anstränger mig för att vara tydligare.

    SvaraRadera
  5. Diskussionen blir bättre på en liten blogg, som din eller min, där en liten grupp specialintresserade samlas med tiden. Jag bara väntar på ett besök från the goon squad ...

    Jag håller absolut med dig om att man kan förvänta sig en ansträngning av den som är intresserad. Jag har gjort en liknande resa.

    SvaraRadera
  6. hemska tanke, men kanske finns det även rimliga skäl till det "hat" som grasserar (på nätet och överhuvudtaget)? att den sedan inte formuleras på ett mer avancerat vis eller alltid träffar rätt (vilket skulle kräva en mer djupgående analys av samtiden) är kanske inte heller så svårt att förstå.

    här kunde möjligen de högt bildade och idealistiskt inriktade journalisterna och skribenterna göra en insats?

    SvaraRadera
  7. En känslig fråga! Jag tog ju upp frågan: är de dumma? En välvillig tolkning skulle vara att de inte VILL, snarare än inte KAN förstå.

    SvaraRadera