Interiör med uggla, Durs Grünbein

Det var i 1900-talets sista skälvande ögonblick vi först fick kontakt med den tyske författaren Durs Grünbein, tack vare Ulrika Wallenströms översättingsvolym Biologisk vals. Senare har Ersatz gett ut ett par essäer av den här fyndige författaren, och nu ytterligare en samling dikter: Interiör med uggla.

Till formatet är den mer sparsmakad, med sina blott 27 korta dikter, i en tvåspråkig upplaga, med Anna Bengtssons översättningar på högra sidan. Grünbein har själv stått för urvalet, ur fyra av hans senare diktsamlingar.

Tonfallet hör till de mer behagliga. Grünbein erhöll i fjol Tranströmer-priset, som delas ut vartannat år (Lars Gustafsson hade synpunkter på pristagaren, menade att det fanns en handfull dugligare tyska poeter), och nog finns det en affinitet mellan de här två till synes prydligt skrivande poeterna. Liksom i Tranströmers medvetna epifanier – en av Grünbeins dikter frammanar själva ordet redan i titeln, ”Epifani med kentaurer”.

Men det handlar också om den där förbluffningen: att vaggas in i trygghet, försättas i ett tillstånd av säkerhet, som sedan sätts ur spel. Det oväntade blir målet för de här dikterna. Då handlar det om en försåtlig poesi, där det prydliga också utsätts för attacker, närmar sig uppkäftighet. Det sker gång på gång i de enskilda dikterna, som när han skriver om ”Exaltationer i sömnen”: ”Von allen Lebenslagen die extremste ist der Schlaf, / Der einen einhüllt, überwältigt und vorübergeht.” (Av alla livssituationer är sömnen den extremaste, / Som omsluter och övermannar en, och går över.”)

Grünbein närmar sig eller återgår också till barnets värld, där vi möter cowboys, rymdhjältar, grekisk mytologi. Möjligen går han nostalgins ärenden. Möjligen är det också att underskatta honom när vi är så snara att benämna det som cerebral poesi, att vi misstar intelligensen som känslans antites. I själva verket doseras hela tiden känslor med förnuft.

Men vi har också att göra med exaktheten, exemplifierad i hur stroferna är utmätta med strukna mått – tyvärr faller rimmen bort i en dikt som ”Tapisserie mit dem Tapir”. Dock hindrar inte översättningen att det lustiga och lustfyllda i umgänget med språket – som väl är Grünbeins främsta ärende – spiller över in även i svenskan. Jag skulle mer än gärna skriva mer utförligt om hur diverse vätskor är betydelsefulla i de här dikterna – exempelvis hur regnet är helt exakt skildrat, eller i beskrivningen av en gråtande enhörning – och hur mycket jag tycker om de fyra stroferna i ”Artesisk brunn”, bland annat den här:

          ”Men språket gör oss sällan den tjänsten.

          I stället avleder det oss när det kan, för oss

          Längs irrvägar – överraskande i mål.

          Är livsglädje inte ett mysterium?

          Och varför är rosa ingen vind?”