att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

7 feb. 2013

Flodtid, Katarina Frostenson

Katarina Frostenson är en av de utpräglat starkaste rösterna i svensk poesi. Den här allt annat än beskedliga poeten gav ut Flodtid 2011, och jag recenserade den i Jönköpings-Posten. Och nu ytterligare en text om samma bok?

Ja, fast nu har Pia Tafdrup, en av de utpräglat starkaste rösterna i dansk poesi översatt den till danska – Flodtid (Gyldendal) 2013. Hon skriver i ett koncist efterord om Frostenson som ”et hovednavn i både svensk og europæisk poesi”. Skulle en svensk kritiker fälla det omdömet fanns nog flera i beredskap att le hånfullt. Tafdrup är en skarp kritiker, med god blick för Frostensons särart, och kallar den svenska kollegan för partisan.

Nä, det här är ingen recension av Frostensons bok, inte heller av Tafdrups översättning (om sådant vet jag för lite), utan en hybridtext om två poeters möte. Att Tafdrup gillar Frostenson, det framstod redan i den antologi med favorittexter hon gav ut i början av 90-talet, där det fanns texter av bland andra Frostenson, Stagnelius och Ekelöf. På ett seminarium på Nässjö poesifestival som handlade om svensk 50-talspoesi förbluffades jag av hennes insatta kommentarer från publiken. Det är ömsesidigt: Frostenson skriver i den här boken om sin kärlek till danska språket, skriver rentav några rader på danska, och en dikt handlar om Inger Christensen.

Den danska boken är lika kvadratisk till formen som den svenska, men väljer att till omslaget återge Håkan Renhnbergs målning som var innerflik till den svenska utgåvan. Att det har dröjt så länge – det här är första gången en bok av Frostenson översätts till danska – ter sig besynnerligt.

Är det ens så stor skillnad? Jag inbillar mig ibland när jag läser danska poeter på svenska att det måste vara det lättaste som finns att översätta från ett språk som är så likt det egna, att det är den smidigaste av överföringar. Jag tror svaret är både ja och nej. Att det blir något helt annat i översättning är uppenbart. Nu tycker jag att Frostenson på sätt och vis blir en annan poet på ett annat språk – och det är väl en påminnelse att ta med sig när vi läser poesi översatt till svenska.

Redan första raden orsakar en förskjutning:
           Början i en barrskog
           Begyndelsen i en nåleskov
Om danskan låter mer högtidlig här tycker jag att Tafdrup annars kompenserar, växlar och låter Frostensons ibland högstämda tonfall dämpas en aning, bli något mer vardagligt. Det är en märklig dubblering som sker när dessa två starka röster möts. Visst var Flodtid en formidabel bok att läsa på svenska, men den här läsningen blottställer andra saker i boken, gör den rikare.

Här blir också Frostensons realism tydligare. Hon spelar med närhet och distans i sina dikter, men också mycket med ett underskattat eller förbisett lekfullt anslag som bryts mot det allvarliga innehållet – oftast. Det säger sig självt att det bara är fantasilösa gubbar som är immuna mot den här friska humorn som hon visar – och det ljus som strålar ur dikterna, den glädje som förmedlas.

En del dikter är fruktansvärt bra. Fortfarande. Som den sorgsna sviten ”Ordene mod”, som vi här får veta i en not är tillägnad den döda Birgitta Trotzig. Sviten påminner starkt om de porträttdikter till poeter Trotzig brukade skriva. Den avslutas med en av de vackraste rader jag har läst av en svensk poet:
           stråla djupt in i ögonen att ögonen gråter
Så vackert när det fula ordet ”så” avlägsnas! Kanske det därför är ett misstag av Tafdrup att förtydliga:
           strål dybt ind i øjnene så øjnene græder
Det finns några fler exempel på att Tafdrup gör så här, låter Frostensons distinkt otydliga rader bli något för skarpa:
          uppmärksamhet – enda bön
          opmærksomhed – den eneste bøn

Resultatet blir en annan poet, en mindre apart, mindre utmanande. Att läsa Frostenson på danska blir då ett exempel på Freuds uppfattning om unheimlich – att det är något bekant över det främmande, och i dikterna återfinns också just ordet, i direkt kommunikation med läsaren. Å andra sidan är all poesi just unheimlich – ett motspråk, som Tafdrup kallar det i efterordet.

Att läsa Flodtid på danska blir då som att lyssna på en madrigal. Men allra mest ett konstaterande: vilken bra bok.

2 kommentarer:

  1. Björn, så fint du skriver om den - redan.
    Hoppas du skickar till Pia! God helg, Thomas

    SvaraRadera
  2. Tack! Jag tycker mycket, det mesta, av det som är bra i Frostensons bok ändå kommer fram i danskan, så det är lite orättvist att citera några mindre lyckade exempel. Men det är ju svårt, dvs omöjligt, att översätta ...

    SvaraRadera