Den ädla döden. Blodets politik och martyrens minne, Michael Azar

Att dö för en saks skull är något som har en lång historia. Det visar idéhistorikern Michael Azar när han skriver om martyrer i sin nya bok, som är klanderfritt skriven, men i viss avsaknad av stilistisk finess.

Det heter att Jesus dog för våra synder, men betyder det att vi ska dö för Jesus? En sådan tolkning har förespråkats av martyrer, som valde den mer eller mindre frivilliga döden, i uppfattningen att det finns något som är mer värt än det världsliga livet. På sätt och vis var ju Jesus död också ett självmord. När vi idag kallar någon för martyr handlar det nog mer om ett skällsord än om beröm.

Nu är inte de kristna martyrerna de enda som väljer det idéhistorikern Michael Azar kallar för Den ädla döden i sin bok om martyrer, utan här har vi att göra med en lång västerländsk tradition, som tar sin början när Sokrates sväljer giftet framför att erkänna samhällets anklagelse.

Azar visar med emfas att när vi associerar martyren med den religiösa självmordsbombaren ignorerar vi att denne ingalunda är en ny företeelse. I själva verket finns det åtskilliga exempel på martyrer inte endast från religionens område, där Jesus är mönstret och förebilden, utan också patriotismen och revolutionen har sina exempel på att dö för en sak. Och det är en lång historia.

En historia utan slut, måhända. Hans resonemang landar hos Anders Behring Breivik, som nog inte är martyrskapets slutpunkt. Här blir han intressant nog jämförd med just de muslimer han avskyr så fruktansvärt mycket, när Azar visar att norrmannen helt enkelt övertar det han kallar för ”jihadisternas” världssyn. Nesligt nog vill Breivik helt enkelt att den västerländske mannen ska efterlikna det muslimska manlighetsidealet.

Om än det kan tyckas otäckt med människor som dör i trons namn är nog kapitlet som handlar om krig värre läsning, eftersom krigsherrarnas argumentation varit så framgångsrik i att övertyga att andra ska offra sina liv i deras idéers namn. Azars bok visar underförstått hur nära varandra Adolf Hitlers och George W. Bushs retorik ligger.

I själva modellen finns också övertygelsen om den seger som döden skänker, att den som mister sitt liv vinner något. För filosofen är det sanningen, för den religiöse Gud, och för politikern folket (fast det är folket själv som ska offra sina obetydliga liv). Det är väl ändå en klen tröst, och innebär en nedvärdering av livet.

Azars bok har en gedigen notapparat och litteraturförteckning – drygt en fjärdedel av de knappt två hundra sidorna. Och nog har han på fötterna, och nog skriver han sakligt, med en sparsmakad och försiktig diskussion. Han vänder på alla stenar, där det viktigaste verkar vara att rapportera vad han har läst i ämnet.

Därför blir hans bok lite väl opersonlig. Det problematiska är att han rör sig flyhänt över vida fält om konsten, litteraturen, filosofin, utan att egentligen någonsin ta ställning, markera en åsikt. Etymologiskt betyder martyr ”vittne”, men det är väl inte att begära för mycket att Azar ska göra mer än att bara redovisa.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 6/2 2013)