att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

12 feb. 2013

Din fjendes fest, Anders Abildgaard

När jag i första delen av Anders Bildgaards diktsamling Din fjendes fest (Gyldendal) ser att han ger diktjaget till ett ”vi” blir jag fundersam, undrar om uppsåtet är att vara inkluderande eller att sätt att smyga undan från ansvaret. Alltså: antingen att det blir en uppmaning till fler att dela erfarenheten, eller att det är ett skydd att gömma sig under, för den som vill att andra ska ta kommandot över verksamheten.

Starkt samhällskommenterande dikt rör det sig om, i vilket fall: ordet signalerar kroppslighet i plural, och anarkin är närvarande. Inte minst i den hackiga rytmen, i den upproriska leken. I den mån det är realism är det så på en anden måde. Abildgaard använder en udda upprepningsteknik, med hjälp av förskjutningar. Vi tittar på tennis på tv, vi röker en joint, vi tillägnar oss ett språk – allt med samma objektiva registrerade liknöjda tonfall. Vi festar mitt i apokalypsen.

Köket kan vara poesins mest laddade scen. Edith Södergran bakade katedraler där, och Kristian Lundberg och Michael Strunge har ofta suttit i sina kök och låtit världen bli delaktig i deras kriser. Här handlar det delvis om socker, men också om mjölk, i synnerhet i diktens mittre parti, det som fått ge namn åt samlingen: ”DIN FJENDES FEST (JEG HAR MÆLK ÅT DIG)”.

Där blir dikten spretig och ofokuserad, och jag vet inte hur skenbart detta intryck är, eller hur medvetet. Det är parodiskt, hårt styrt av en enskild händelse: en taxichaufför som mördas och styckas i Köpenhamn 2005, ett fortfarande ouppklarat mord.

Din fjendes fest är en märklig bok. Om William Empson i sin berömda bok menade att det fanns sju typer av mångtydighet tycker jag att det är lågt räknat. Som det här med fiende: en fiende förutsätter ju krig, att split har såtts. Huvudet snurrar efteråt.

Och samtidigt finns formuleringar som är på pricken: ”Der findes mennesker der er for svage til at bryde sammen. Til dem hører också jeg.” Å andra sidan, till mångtydighetens försvar, lär detta vara ett längre utdrag ur Ludwig Wittgensteins dagböcker, översatta till danska av Abildgaard. (De är vad jag vet inte översatta till svenska ännu, dessa dagböcker.) Då är vi återigen inne på autenticetsfrågor, på frågan om vad som är skapande och vad som är återsken.

I just den där tveksamheten, vacklan, befinner jag mig ofta efter riktigt stora läsupplevelser: har Abildgaard helt sonika översatt, eller lånar han bara drag från den så kallat riktige Wittgenstein? I vilket fall är det ett helt lysande grepp, och övertygar mig mer än inledningspartierna mer famlande försök.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar