att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

2 sep. 2011

Sveriges roligaste på 140 tecken. De fyndigaste, sjukaste och smartaste inläggen från Twitter

Jaha – och varför då en så himla lång titel på boken? Sveriges roligaste på 140 tecken. De fyndigaste, sjukaste och smartaste inläggen från Twitter, det är nästan 140 tecken som inte säger så värst mycket. Det är komikern Mårten Andersson som har samlat sina twitterfavoriter, femton kumpaner, och boken levererar deras greatest hits.

När Håkan Lindgren följde Carl Bildts twittrande visade han att det var gott om floskler och det till intet förpliktande, korta redogörelser över möten som alla hade det gemensamt att de var ”viktiga”. De här komikerna twittrar om saker som de själva har enats om är ”mycket roliga”, men det är ont om gapskratt från den här läsarens sida. Herr Andersson själv menar att om den gamla världen hade Winston Churchill och Oscar Wilde, har den nya världen Annika Lantz och Henrik Schyffert. Thanks a bunch, liksom!

Fast i ärlighetens namn är Schyffert överlägset bäst och roligast i den här skaran, och Lantz är väl snudd på överlägset sämst och tråkigast. Hon är i alla fall obehagligt flåshurtig. Medan de flesta verkar anstränga sig i att vara mest plumpa, lyckas Schyffert i alla fall vara elak på ett konstruktivt sätt, och blir också mer samtidskommenterande, medan de andra mest studerar luddet i sin navel (alltså, bildligt).

Att förhålla sig till formatet är något de flesta återkommer till. Hur ska jag klara av att vara fyndig och rolig på 140 tecken? De här komikerna frågar sig detta, gång på gång, på allvar. Vad vi får lära oss här är att Alex Schulman är besatt av (andra) kändisar, och jag som varken slaviskt eller lojt följt kändisarnas twitter kan ställa mig frågan: har jag missat något? Inte mycket? Du skojar!

Jag stör mig på det tillkämpat roliga, som inte ens är roligt, bara krampaktigt. Sigge Eklund försöker vara rolig, men är bara direkt otrevlig. Det är plumpt, det är dumt, det är strunt. Jag har tappat räkningen på alla gånger jag har hört och läst att twitter ska vara så bra: till vad?

Själv har jag ibland känt en viss lockelse i att ställa mina otvättade fötter i ett twitterflöde – vad kan (inte?) hända, typ – men ack, jag hann knappt börja blogga förrän det blev omodernt, och väntar jag bara tillräckligt länge blir väl också twitter ersatt av något mer hippt, så då kan jag lika gärna låta bli. Den här nedslående boken fungerar främst i avskräckande syfte.

9 kommentarer:

  1. Är sällan på Twitter, men loggade nu in för att kolla läget. Följer några hövdingar - komiker, mediemakthavare och musiksajter för omvärldskollens skull. Det finns en "no nonsense" kultur här som känns frisk efter Facebook. Som från gorillavsbear: "listen to the James Blake / Bon Iver collab here http://bit.ly/qFIUck"
    Kan lysa upp min dag.

    SvaraRadera
  2. Eller körsångs- och alltiallo pedagogen Gareth Malones Twittertråd som tipsar om bra (klassisk) musik. Fast mycket är ojämnt och så särdeles roligt är det väl inte.

    SvaraRadera
  3. Ok! Gorillavsbear var en tidigare favorit hos mig (2006/2007), men jag orkar inte leta upp ny musik lika mycket längre ...
    Jag har länge länge länge tänkt börja stalka någon på twitter, men äsch, jag hinner aldrig börja förrän - äh, jag gör nåt annat ... Därför läste jag boken, och det ångrar jag -

    SvaraRadera
  4. En sådan här bok tar förstås inte tillvara det anarkistiska, spontana och vasst oförutsägbara som twittrande kan ha som 'format' när det är bra. Det blir svårt att få med både eftersom kontexten/flödet inte får vara med - tweets som bänder på någon annans tweet eller artikel funkar inte heller här. Dessutom: man koncentrerar sig på proffskomiker och ståuppare (och Sverige är idag inte heller någon stormakt när det gäller humor).

    Någon som fejktwittrade för Nick Cave skrev "I'm grooming my mustache all afternoon" (citerat i Aftonbladet). Det är nästan lysande i sin stillsamma absurditet, men skulle aldrig komma med i en bok av den här sorten. Men det saknas också i dagens Sverige en insikt om vad ironi handlar om. Att den har en kognitiv sida, det handlar om att tänja och sträcka något tills det far in och ut litet, men bevara den där spänningen och laddningen mellan olika nivåer. Att bara jiddra på är inte ironi, att få se någon som säger fel på ett överdrivet sätt tio gånger och blir sur är inte heller ironi.

    SvaraRadera
  5. Javisst, jag tycker att flera av Bernurs bloggrubriker skulle funka som inlägg på Twitter. Halva poängen kan vara att dra läsare med sig någon annanstans.
    Om jag skulle Twittra idag kanske jag skulle skriva "undrar hur många DN-läsare som tänkte sex när de såg bilderna på Linda Boström Knausgård". Men jag twittrar aldrig som tur är.

    SvaraRadera
  6. De där raderna i förra inlägget om att "jag vet inte vad Julian Casablanca köper för pengarna, men jag förmodar att det inte är parfym..." är just den sorts ironi som saknas i den svenska "humoreliten" idag. Torr, oansträngd, träffsäker, en replik som öppnar siktlinjer åt flera olika håll. Ett sätt att säga det som dagens meder har svårt att hantera, kanske både för att det är oförutsägbart och för att det kräver en en paus - i alla fall mentalt hos lyssnaren - för att låta det sjunka in. Och idag är ju pauser, tystnad något man inte gärna vill se i offentligheten, allt rullarpåhelatiden.

    SvaraRadera
  7. Svenska komiker är förstås alldeles för tydliga, se bara på parlamentet-programmet i Tv 4 ... & jämför med den galna anarkin i det engelska QI, lett av Stephen Fry, och mycket mer lössläppt och vingligt och ofta på gränsen till att bli farligt, vågat och riskfyllt.
    Tack för berömmet, t ex rubrikerna, som jag ibland är helt perverst stolt över: ibland tycker jag att det är där och ingen annanstans som jag har skrivit något bra ...

    SvaraRadera
  8. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  9. Visst kan folk vara roliga på Twitter, men om jag ska nämna tre är det inga yrkekomiker utan Martin Kellerman (kellermannen), Jessika Gedin (jesged) och Queen_UK, ett fejk-konto av någon som låtsas vara drottningen, marinerad i gin och samtidigt elak med perfekt tonträff.

    SvaraRadera