att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

6 sep. 2011

Emma, Jane Austen; Den franske löjtnantens kvinna, John Fowles; Den allvarsamma leken, Hjalmar Söderberg; Älskaren, Marguerite Duras

Kanske som en reaktion på den kanondiskussion som fördes i svensk media sommaren 2006 har vi sett ett stigande intresse för litterära klassiker. Inte beror det heller på att förlagen är idealister, utan helt klart finns det en marknad för böcker som inte bär några klockor, som inte erkänner några bäst före-datum.

Bonniers har sin serie klassiker som ges ut i pocket, och höstens skörd innehåller fyra böcker som inte bara har ett gemensamt tema, utan även formgivningen följer en enhetlig mall.

Temat är ”romantik och åtrå”, och att det är en underdrift att säga att det är en stark kvartett romaner. Jane Austens Emma är måhända inget givet val som kärleksroman, men definitivt den roman där Austens humor sprudlar friskast.

Deckarförfattaren P.D. James har också kallat denna Austens kanske bästa roman en tidig deckare, och helt klart finns det en gåta att följa, där Emmas intrigerande och bristande förmåga att tillämpa sin analytiska förmåga på sig själv väcker bryderier hos läsaren. Austen ersätter det romantiska temat med behärskning, genom att hela tiden skaffa fram förbehåll åt Emmas passion.

John Fowles roman Den franske löjtnantens kvinna är kanske mest känd för filmatiseringen från 1980-talet, där Meryl Streep spelade den trånande galningen Sarah och Jeremy Irons den vankelmodige fossilsamlaren Charles, som avpolletterar sin fästmö till förmån för det osäkra kortet, som mest tillbringar sin tid på piren, med blicken riktad som en gevärsmynning mot havet.

Om Austen skriver med lätt hand är Fowles desto mer tungfotad. Den utspelar sig i Dorset (där verklighetens Austen bodde två somrar), under viktoriansk tid, men Fowles låter nutiden samspela med det historiska förloppet.

Riktigt bra historiska romaner har den fördelen att de kan uttala hård kritik mot sitt eget samhälle i skydd av att det handlar om ett förflutet, något som utnyttjas till fullo av Nathaniel Hawthorne i hans roman om 1600-talets New England, Den röda bokstaven (en bok som hade prytt sin plats i den här serien klassiker).

Fowles leker friskt med historiebegreppet i sin roman, och låter gärna sitt 1960-tal kommentera händelser hundra år bakåt i tiden. Darwinismen delar utrymme med sexuell frigörelse, i Fowles postmoderna ojämnt skrivna roman.

Det svenska bidraget är Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken, som brukar vinna omröstningar av typen ”Bästa svenska kärleksroman”. Det finns ingen anledning att tycka annorlunda: berättelsen om Lydia och Arvid är som en lärobok i olycklig kärlek, fint filtrerad genom Söderbergs melankoliska humor.

Hur omtyckt Söderbergs roman än är: den roman som är mest given här är Marguerite Duras korta mästerverk Älskaren, som också är det färskaste tillskottet, och en bok som utmanar själva klassikerbegreppet. Strängt taget borde en bok nå åtminstone medelåldern – Älskaren är 27 år gammal – innan den ska kallas klassiker.

Det är en bok som i övermått innehåller all den åtrå som Austen håller tillbaka: hos Duras raseras alla hämningar när den femtonåriga franska flickan träffar en äldre kinesisk man. Liksom hos Söderberg regerar melankolin och smärtan, och det är just Den allvarsamma leken och Älskaren som är de finaste böckerna i den här serien. Båda författarna har investerat sina livs erfarenheter, och hos både förblir det privata privat, och klarar ändå av att bli litteratur.

Som vanligt låter Bonniers vardera bok inledas av ett nyskrivet förord. Vi får korta introduktioner som inte ställer sig i vägen, inte pekar ut några definitiva tolkningar.

Jag uppskattar att de fyra böckerna delar tema, och att de tack vare Petra Börners omslag blivit så snygga. Pocketböcker må betraktas som slit och släng-varor, men det är också det som gör dem så behändiga på resor, och skulle man glömma ett exemplar av Den franska löjtnantens kvinna i en hotellobby eller på en busstation är det ingen katastrof.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 5/9 2011.)

6 kommentarer:

  1. Hej Björn!

    Jag är lite nyfiken på vad den andra Björn (af Kleen) skriver i sitt förord till "Den allvarsamma leken"? Vad tyckte den första Björn (Bernur) om det?

    SvaraRadera
  2. Bra text i JP! Ja, historiska romaner (och Sci-Fi) är något att ty sig till när livet och samtiden känns obegripliga. Hittade en serie där Horace Engdahl valt ut 10 "Nobelklassiker" och tillsammans med sin fru och andra skrivit tänkvärda förord (Bernur har säkert skrivit om dem). Har hittills hunnit läsa Jenny av Sigrid Undset (omskakande) och Absalom, absalom! av William Faulkner (även den omskakande) och jag ser fram emot de andra förhoppningsvis lika starka.

    På tal om...det är något med stenar. I dina dikts(v)amlingsr. Om de ändå kunde tala.

    SvaraRadera
  3. Slumpen -eller som jag föredrar att säga "makterna"- är en märklig sak. Jag har just idag (!) läst ut P.D. James "Time to be earnest" inklusive "Appendix two. Emma Considered as a Dectective Story." James concentrerar sig på de dolda ledtrådar som hon hittar i romanen och menar att en uppmärksam läsare borde förstå vad som var på gång. Nu har jag inte läst "Emma" och lär nog knappast göra det men jag tyckte det var ett märkligt sammanträffande när jag läste ditt inlägg.

    Däremot har jag läst de flesta av P.D. James böcker som jag tyckt mycket om. Men, märkligt nog, jag undrar om jag hade gillat dem så mycket om jag läst "Time to be earnest " first.

    SvaraRadera
  4. O, Bernur, allt du skriver här är om de nyutgivna klassikerna är vackert och dessutom så sant. Utom de 22 sista orden i den sista meningen.

    lena k e

    SvaraRadera
  5. Vilka trista omslag. De måste ha sneglat på Penguin. Skillnaden är att Penguin vet hur det ska göras medan Bonniers misslyckas.

    SvaraRadera
  6. Ok ...
    Schniff: Björn gör många jämförelser med nutiden (2011), vilket är ganska konstruktivt i just Söderbergs fall. Hade jag skrivit separata texter om de fyra böckerna hade jag nog tagit upp förorden, de är skrivna av rätt entusiastiska läsare av de enskilda verken, och visar på rätt olika temperament.

    Ingela: ja, Absalom Absalom! - en av mina favoritböcker, det är samma gamla vanliga Lindegrenöversättning, jag gillade också Jelineks bok Älskarinnorna, och Beckett förstås.
    En sten är en sten är en sten?

    Bengt O: så fungerar det ofta, man hör eller ser något nämnas, och så dyker namnet upp, till exempel i en bok, men det här var rätt extremt. Jag har inte läst PD James essä, men Martina Lowden nämnde det i förordet, så det var hon som satte mig på det spåret, även om jag är rätt säker på att ha läst det tidigare, kanske i något Penguin-förord (ja, jag har läst Jane Austen förr).

    Anonym (Lena K E): aha, du gillar alltså den boken. Jo, kunde jag breda ut mig mer, den var bara så fruktansvärt ojämn, hade några väldigt intressanta partier, men jag lyckades aldrig riktigt komma in i boken. Sorry ...

    Håkan: nä, jag håller inte riktigt med. I och för sig, inget kan konkurrera med Penguin. Men man måste se böckerna irl, då förstår man att Petra Börner arbetar med tyg - och mest gillar jag väl det gemensamma temat, men det är som sagt en snegling åt pingvinerna, något jag tror Bonniers inte döljer - pressmaterialet eller vad det heter nämnde det i alla fall ... Ändå en klar förbättring jämfört med hur deras tidigare klassiker i pocket har paketerats, tycker jag ...

    SvaraRadera