att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

19 sep. 2011

Alefen, Jorge Luis Borges

Katt med Borges.

Nu. Och då. Nu och då: det är Borges dubbla element, så som allt alltid hos Borges är dubbelt, att alla ord bär på en dubbelhet, bär på en mörk (eller ljus) skugga, att all magi bottnar i vetenskap, och vice versa, liksom att han är den svåraste av författare samtidigt som han är en enkel äventyrsförfattare med en elvaårings världssyn. Han är tidlös, en åldring i äppelknyckarbyxor som spefullt norpar solens gyllene äpplen och månens silvriga, som det heter i Yeats-dikten ("The Song of Wandering Aengus", vars berömda rad också utgör titeln till en novellsamling av Ray Bradbury, ett annat åldrigt barn - en annanbarnslig åldring).

Nu släpps i Bonniers pocketserie ”Klassiker” Alefen, som stiligt kompletterar den utgåva Fiktioner som släpptes 2007. Man kan lätt förledas tro att det då är en cirkel som sluts – den tidigare utgåvan Biblioteket i Babel (1963) var inte komplett – men hos Borges sluts som bekant inga cirklar, de bara fortsätter cirkla sig, eller sprida sig som ringar på vattnet, när man doppar något där – till exempel en bok. Och nog har cirklarna i vattnet spridit sig sedan Borges dog 1986: hans rykte som litteraturens störste trollkarl har nog aldrig varit mer intakt och grundmurat än nu, 2011.

Till utgåvan av Fiktioner skrev Gabriella Håkansson ett entusiastiskt förord, nu skriver Lotta Lotass, mer behärskat men lika entusiastiskt. Att Svenska Akademiens aderton ledamöter missade att ge Borges Nobelpriset må förbli en skamfläck: i titelnovellen här finns på just det nittonde trappsteget i en källare i centrala Buenos Aires en alef, en centralpunkt som innehåller hela världen, en idé så befängd att bara ett barn kan hitta på det. Belöningen bortom alla belöningar.

Borges är de svindlande tankeexperimentens uttolkare. Han leker fram sina konstiga texter, ger dem hisnande perspektiv utan att man egentligen funderar på mekanismerna bakom. Först och sist är han poet, vilken genrebeteckning man än ger hans texter, om man vill kalla dem noveller, fiktioner, berättelser, historier: det är en poesi som inte enbart visar sig i språket, i det djärva och oväntade bildspråket, utan även i ämnesvalen, och i det konsekventa utformandet av symboler, med alla tigrar, svärd, dubbelgångare, labyrinter …

Enligt Proust var den bästa kärleksromanen en tidtabell, för den tillät läsaren att utnyttja fantasin, i föreställningen om vilka möten den kunde erbjuda, och något liknande åstadkommer Borges med sina texter, som kan förefalla så oansenliga. Det är skrivet i full lojalitet med fantasin, som tillåter dem att veckla ut sig. Hans texter är ibland hårt komprimerade, och kan på några fåtal sidor innehålla stoffet till en hel roman. De öppnar upp sig, visar nya utblickar över det fördolda. Om det någonsin finns fog för att likna litteraturen vid en skattkarta, måste Borges vara arkitekten bakom den.

Här finns även en melankoli i symbios med läsarens melankoli, fint kalibrerad med läsarens egna sinnesstillstånd. Att läsa är ledsamhetens syssla lika mycket som glädjens, något Borges visste och tar till vara: ”Det finns ingen fullständigare njutning än tankens”, säger han till exempel i den långa inledningstexten, ”Den odödlige”.

På (mer än) ett sätt är Borges ett barn som leker gammal och vis, och hans värld är prepubertal och äventyrlig på elvaåringens nivå, även när han åstadkommer viss erotik i någon av texterna, som den om Emma Zunz, som söker upp en råbarkad sjöman, som är svensk eller finne – författaren vet själv inte. Intrigerna i texterna kan också liknas vid deckarens, med pussel, lösningar i olika riktningar. Borges leker med formen, ibland så påhittigt att det kan bli enerverande långsökt. Dubbelgångarmotivet visar sig i identitetsbyten som hela tiden hotar att ta över karaktärens personlighet, att den du är är det minst pålitliga av allt, i en slags invertering av Vonneguts berömda utsaga, att vi måste vara noga med vem vi föreställer oss som – hos Borges spelar det ingen roll, du blir ändå alltid utbytt, och han är inte ens säker på vem som är Borges och vem som är ”Borges”. Han framkallar labyrinter enbart för nöjet att gå vilse i dem, att tappa bort sig. Verklighet och inbillning byter plats: ”Sanningen kan inte bryta igenom ett slutet sinne”, som det heter i titelnovellen.

En av de modigare texterna är ”Deutsches Requiem”, som redan 1949 skildrar en nazists inre. Här finns också de rader av Borges som jag alltid har hållit som hans mest kuriöst vackra: ”Må himlen finnas, trots att vår plats är i helvetet”. Han rör sig mot det obekanta, mot det österländska, mot det [A]ndra, och visar att exotismen är mer annorlunda än du hade trott, men också att tillvaron i sig är en chimär, mer fönster än spegel – speglar är sällsynta hos Borges, definitivt i den här samlingen, och annars mest som en påminnelse om det avskyvärda. (I drömmen skrev jag en essä om Borges speglar – om Borges spegel.)

Det finns också en blygsamhet här som kan vara spelad, en del av det tvivel som genskjuter allt han skriver, hur auktoritärt han än uttalar sig, där det också är svårt att avgöra om han parodierar den akademiska skriften eller upprätthåller och värnar om den. Kafka skrev om sig själv att han var ”en början eller ett slut”, och Borges är förstås också detta – också dessa (för allt är dubbelt). Han är föregångaren och efterträdaren i samma författare, en som inrymmer all litteratur och pekar ut en ny litteratur utifrån essensen av allt skrivet. En slutpunkt: ja, och en början, och jag tror att den som vill skriva ett förord till nästa utgåva av Borges berättelser får vara beredd att offra ett öga eller två.

Det är fantastisk litteratur, av ett slag som inte direkt kan återges. Ett intellektuellt äventyr, en utmaning, och utmattning – här börjar och slutar postmodernismen. Tyvärr är omslagen till de två Bonniersutgåvorna allt annat än fantastiska, utan gråmurriga och plottriga. Men det blir den enda skönhetsfläcken, när nu översättningen från 1963 – av Sun Axelsson och Artur Lundkvist, och ytterligare en handfull från Lars Bjurman från 90-talet, kompletteras med några nya av Ingegerd Wiking. En skatt: ett slut eller en början – det är upp till dig.

3 kommentarer:

  1. Vill bara säga detta: Att det är ett underbart intellektuellt äventyr,Bernur, attfå ta del av dina erfarenheter och tankar när det gäller musik och - ändå mer - litteratur.
    Jag får mycket inspiration och din penna glänser.
    Du har aldrig, vad jag vet, varit "min" student - ändå pyser jag av stolthet över att du studerat humaniora i Umeå.
    Tack!
    Förtröttas ej!

    Lena K E

    SvaraRadera
  2. Äventyret är helt och hållet på min sida, men åh, tack så mycket, det är något som kan göra en grå(t)murrig dag lite lättare att uthärda.
    Och ja, det är ofta jag tänker tillbaka på de där fem åren i humhuset i Umeå, eller fyra plus ett år i pedagoghuset ... Så många goda förebilder, både bakom och framför katedern.

    SvaraRadera
  3. Det är bra att alla tjatar om Borges; då får jag ha Stanislaw Lem för mig själv.

    SvaraRadera