att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

3 sep. 2011

Tomas Tranströmer. Ett diktarporträtt, Staffan Bergsten

I våras fyllde den svenske poeten Tomas Tranströmer 80 år, vilket firades med några praktböcker, däribland Staffan Bergstens bok Tomas Tranströmer. Ett diktarporträtt, och - ja, vad ska vi säga om Tranströmer som inte redan är sagt? Vad ska Bergsten göra, då det här är hans andra bok om honom (den första, Den trösterika gåtan, kom på 80-talet)?

Till att börja med, att visa avståndstagande från Tranströmer-kulten – eller inte? Bergsten skriver hagiografiskt, och visar inga synbara problem med det, medan jag tycker att många som närmar sig Tranströmer gärna vill markera att de störs av något i hans poesi, det kan vara perfektionen i bildspråket, eller det milda liknöjda temperamentet.

Men vad då perfektion? För mig är hans metaforer skrivna med lika mycket precision som vaghet; där finns inte mycket utrymme för flum, men referenserna är otydliga eller medvetet förvrängda, förfalskade. Som det här med hans förtjusning i ord som ”gåta” och ”hemligheter”: det är som att han döljer det han döljer, skapar dunkelhet över något dunkelt.

Tranströmer är privat på två sätt. Dels sluten och sparsam med biografiska uppgifter, och dels skriver han ändå om sig själv hela tiden. Det finns ett begränsat material att tillgå, kan biografiskrivaren gnälla – men ett oändligt rikt material, kan han också hävda, då dikterna är så betydelseladdade (han är inte tom, han är öppen …). När Bergsten kallar sin bok för ”porträtt” i stället för ”biografi” gör han något ytterst Tranströmerskt, för nog har han skrivit en slags biografi ändå, med upplysningar om poetens barndom och uppväxt och senare familje- och yrkesliv, vid sidan av ”den poetiska verksamheten” (som jag har förstått är den adekvata beteckningen på Tranströmers syssla).

Nu blir det så att Bergsten gör det mesta av det relativt sparsmakade biografiska materialet. Det handlar en hel del om bilkörning – en poet bakom ratten! Och om fattigdom, om de knapra åren, som ändå inte hejdar familjen Tranströmer från att ha en ”barnflicka” – wtf, liksom! – eller att han åker till USA sexton gånger på lite drygt tjugo år.

Efter informativa och läsvärda kapitel om bland annat naturen, religionen och musiken följer ett avsnitt om psyket och poeten som psykolog, och det är mest flummigt, som om Bergsten inte vet vilket ben han ska stå på. Är då Tranströmer religiös? På det kan man säga detsamma om nästan alla svenska författare, att de är lika religiösa som icke-religiösa, att de tror på sitt eget sätt, ett sätt som gör allt för att ingen ska provoceras eller uteslutas. Gud – lika viktig som en kantarell i den omhuldade skogen. Jag hade också önskat mig något mer om det politiska, något som inte analyserats i tillräcklig utsträckning, hans omfattande vilja att omsluta andra delar av världen i sina dikter.

Det vördnadsfulla kan Bergsten inte riktigt undvika, och ibland blir man som läsare lite provocerad av de ständiga hänvisningarna till poetisk storhet eller rentav mästerskap. Diktanalyserna är sansade och försiktiga, men också bra – det visste vi redan, läs bara Bergstens suveräna tolkning av ”Kort paus i orgelkonserten” från Den trösterika gåtan. Här tenderar tolkningarna att bli mer osjälvständiga, som om han gör sig mer beroende av att invänta facit från poeten själv, och mycket härleds till vad som kan hittas i brev och dagböcker och rapporter från resor och drömmar, alltså konkreta bevis. Alla dikter är självbiografiska: jaha …?

Men att allt är lika fantastiskt hos objektet, det är väl lite suspekt? Blygheten omvandlas till en motvilja mot att ta plats. Att han bodde hos mamman tills han var nästan medelålders berodde inte alls på att han var en morsgris, utan på att mamman var en så spännande människa. Var han lite snobbig? Inte alls: ”Att skämmas för sitt ursprung är totalt främmande för hans personlighet.” Bergsten hittar ursäkter till allt. När Tranströmer är i USA talar han förstås en ”utmärkt” engelska, men jag blir lite betänksam över tillägget, yttrat av öronvittnen: ”med en viss personlig accent”. Anledningen till att Tranströmer nästan helt har avstått från rimmet beror inte heller på ”bristande förmåga” – så skönt!

(Bild från boken på familjen Tranströmer, som är så vanlig att den kunde ha illustrerat en amerikansk presidentkandidat: notera hunden, den leende hustrun, de leende barnen.)

Och den arkaiserande stilen ger ett bedagat intryck: Monica, den ”trogna makan” är ”sjutton vårar” när de möts, och så vidare. Inte blir jag klok heller på den här formuleringen om 60-talet: ”'Borgerlig' blev närmast ett skällsord”. Vad då ”blev”? Det har väl alltid varit ett skällsord, sedan 1700-talet, och är det fortfarande – så vad är problemet?

Likaså tenderar Bergstens läsningar att bli lite utslätande. När han väl hittar paralleller, allusioner och referenser, då skyndar han sig att tillägga att det inte alls handlar om någon påverkan, som om det vore viktigt att skydda Tranströmer från epigonerianklagelser. Sant är att det finns gott om T.S. Eliot, gott om Dylan Thomas, gott om Lindegren, gott om Rilke: sådant behöver inte förnekas eller reduceras.

Bättre tycker jag det fungerar när Bergsten är mer handgriplig i sina tolkningar, som när han diskuterar mörkret i Tranströmers poesi, ett ämne som tidigare negligerats av forskningen (med något undantag). En annan aspekt som är åsidosatt är Tranströmers relativa ointresse att delta i någon form av intellektuellt sammanhang. Visst, han svarade på någon enkät någon gång (1963?), men han har knappt bedrivit någon litteraturkritik (han recenserade Diktonius, någon gång på 50-talet), knappt skrivit någon essä (jo, en artikel om Lohman, en rätt bortglömd 1700-talspoet).

Nu är det förstås inte Bergstens fel (inte enbart, då han bara har skrivit en av de tidigare böckerna om föremålet), men alla som har skrivit och alla som skriver om Tranströmer bör rannsaka sig själv och fråga sig om det inte finns andra förhållningssätt än det pietetsfulla. Jo, vi ska förvisso vara rädda om våra stora författarskap, men en anledning till att de är stora är att de också tål hårdare läsningar, mer robusta tolkningar, och mindre av det förutsägbara och svala på förhand givna idealiserade läsarterna.

Här finns blott en antydan till ett problematiserande av det smått suspekta i att alla hans förebilder (förlåt, ”läromästare”) är vita män, och skyndsamma förtydliganden att Tranströmer inte alls imiterar exempelvis Martinson (Harry, inte Moa) eller Eliot (T.S., inte George). Bergstens bok är spretig, ett både och av biografi och porträtt.

Tranströmer är något av en Harry Potter för poesin: oerhört populär, men jag är lite tveksam till att hans läsare tar sig vidare till andra poeter, utan tror mer att de nöjer sig med hans milt tempererade metaforer. Visst är han en fantastisk poet – exempelvis ”Kort paus i orgelkonserten” är en av mina favoritdikter – och visst förtjänar han kanske en hyllning av det här slaget – men är det inte snart dags att utbrista i ett enough already?

5 kommentarer:

  1. Din briljanta analys säger mig varför jag slutade läsa efter lite mer än halva boken...

    SvaraRadera
  2. Man skulle önska att Göran Sonnevi bestods en bok med liknande infallsvinklar. Han är en lika stor poet som Tranströmer, på vissa sätt större, och naturligtvis älskad av många - men han utmanar sina läsare på ett annat sätt. Och liksom hos Tranströmer kan man skymta både biografi och samtidshistoria - om än tydligare.

    SvaraRadera
  3. Intressant om Sonnevi. Jag är dock inte helt övertygad om hans storhet. Jag läste mycket av honom för ca 10 år sedan, tyckte att han är lite för ojämn. Det som är bra - oj, så bra, finns knappt något bättre! Men ibland ... nja ... ?

    Med TT är det väl så att man lär sig rätt snart hans sätt att skriva, känner igen hans grepp, och då blir det lite förutsägbart - man känner igen en TT-dikt på långt håll, liksom. Och det är inte bra då? Nej, inte enbart: det känns ibland som att han ansträngt sig för att skriva en TT-dikt, i stället för att bara skriva en dikt ...

    SvaraRadera
  4. Tranströmers dikttolkningar är väl i och för sej ett slags deltagande i ett intellektuellt sammanhang.

    Problemet med att kalla Sonnevi ojämn (vilket han väl är) är att författare som skriver mycket nästan automatiskt blir kallade ojämna.
    Det är ibland som om Tranströmers stora kvalité är hans begränsade produktion.

    SvaraRadera
  5. Tillhör den sura skara som tycker TT är överskattad... Måste ta till den elaka och intetsägande klyschan "det säger mig ingenting" för att beskriva min reaktion på TT-dikter.
    Signatur Gnällig

    SvaraRadera