att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

16 sep. 2011

Sapfos tvillingar, Vendela Fredricson

Redan i sin första bok äktade Vendela Fredricson humanismen med naturvetenskapen, den besynnerligt vackra Landar. Nu ger hon ut sin tredje bok, Sapfos tvillingar, och jag tycker fortfarande att det här är viktigt och bra, och fortfarande snyggt.

Sapfos barn heter Laticia, och hon pluggar medicin. Hon får brev från sin bror, och hennes dotter har dött tidigare (infoga ordet ”kanske” på lämpligt ställe). I gräset vid vägkanten hittar hon Silas, en kille som håller på att dö i en lungsjukdom. Medan Laticia vecklar in sig i snåriga seminariediskussioner om liv och död och läkekonst betraktar hon Silas dödskamp, som förs på fel planhalva, mot en fuskande motståndare.

Men hon har Sapfo på sin sida, poeten som mer än någon annan poet, möjligen inklusive Sylvia Plath, trotsar döden med sin poesi. Rader från Sapfos fragment sköljer över Laticias språk, och om det låter som en krystad eller onödig idé ber jag dig tänka om, för här fungerar det ypperligt, när Fredricson leker finurliga lekar med orden, laddar dem med innehåll och innebörd.

Hur kan den här fyrkantiga rationella förnuftsbaserade världen innehålla död – alltså, något så oförutsägbart och orättvist och – ja, irrationellt? Den här frågan uppehåller sig hela berättelsen vid. Kunskap är inget skydd. Men Sapfo kan vara medicinen, verkar Fredricson vilja säga. Och kunskap: det finns i ovissheten ibland en djupare sorts kunskap, ett mer emfatiskt att veta än logikens glasklara formler.

Vad är ett liv? Det finns inget facit: livet är ingen tävling, med givna regler. Silas blir önskedrömmen som förverkligas, i denna bok som hade kunnat heta Läkare söker sin patient. Han är fantasin personifierad, och det är vackert skrivet när Fredricson visar hur ömhet och omvårdnad ska skildras: det ska gestaltas, inte beskrivas, och däri ligger styrkan i hennes framställning, att hon inte delger en färdigpaketerad historia. Hon berättar i fragment, i lösryckta delar, och det är den följsamma läsarens uppgift att fullborda verket.

I Fredricsons språk syns en uppenbar förtjusning i snygga formuleringar, och det är ett lyckosamt bildspråk som används. Hon skriver om tyngden och nåden:

”Jag är inte rädd för det inom mig som är en främmande röst. Trädens brutna missförstådda stämma, den obetydligt uppfattade vinden. Inte rädd. Silas har förändrat mitt sätt att tänka.

Min flicka lämnar mig inte. Askpudret i hennes vingar har skavts bort i vinden. Fröer kröner henne, håret. En sky av dun. Hennes uppenbara tyngd och vikt i mig. I oss.”

Den skickliga författaren hittar alltid nödutgångarna i de besvärligaste återvändsgränderna, och Fredricson lyckas alltid återge berättelsen dramatik, även när det hotar att bli jolmigt. I dramat mellan Laticia och Silas finns incestproblematiken latent, i identitetsbyten och rollspel som urartar.

Laticia saknar sin flicka, saknar sin dotter, ja, och därifrån väver Fredricson sin konstiga saga, som också blir ett familjedrama vars proportioner ibland närmar sig den grekiska tragedin, ungefär som Stormen och vreden, en roman som möjligen alluderas till när Laticias bror skriver självmordsbrev och funderar på om han ska borsta tänderna först, vilket Quentin Compson gjorde i Faulkners roman.

Vendela Fredricson har skrivit en lyrisk roman. Den är alltså otroligt snyggt skriven, på ett språk som ständigt överraskar och bjuder på godsaker, utan att ge avkall på spänst och stringens: det är ett språk som gungar och spritter och svävar, i vertikala riktningar. Att gnälla på tillståndet för den svenska prosan, att nästan alla skriver så tråkigt – det har i sig blivit en kliché, och jag måste be om ursäkt om jag i någon mån har bidragit till detta. Att läsa Sapfos tvillingar erbjuder åtskilligt av hopp inför framtiden. Den är just så fantasifull och originell som man kan önska av en svensk prosabok från 2011.

(Författarfoto Terese Andrén, Modernista.)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar