att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

18 sep. 2011

Dödas kärlek, Björn Runeborg

Jag har ett problem med så kallat äldre författare, alltså författare som är födda typ 1937: till att börja med, var ska jag börja? De har oftast skrivit ungefär femtio böcker, och jag har inte riktigt tid att läsa ikapp. Och så finns det redan en bestämd uppfattning om hur deras böcker ska uppfattas, att det är ett färdigt författarskap, där du inte kan ha avvikande uppfattning utan att bli kallad för idiot. Försök läsa exempelvis Kerstin Ekman utan att tänka på att hon är ”en av den svenska romankonstens viktigaste företrädare” …

Och Björn Runeborg, som råkar vara född 1937, har jag inte läst en rad av, vilket jag inte direkt säger med stolthet. Nu har jag läst hans senaste roman Dödas kärlek (Modernista), och är mest av allt förbryllad. Äntligen! får jag lust att utropa.

Romanen inleds med en ovanlig premiss. Dess huvudperson, som heter Ronnie Peterson, säger: ”Jag är inte Ronnie Peterson”. Anledningen är att racerföraren Ronnie Peterson har dött efter att ha kraschat på banan i Monza, Italien, i september 2011. I boken står det 10 september, men jag har ett bestämt minne av att det var den 11 – detta ödesdigra datum. Nu är detta bara en av ett flertal detaljer som jag uppfattar som mer eller mindre uppriktiga fadäser, som verkar vara ett stildrag, för att betona en förskjutning hos verkligheten. Exempelvis byts pronomenet ut i ett replikskifte, där ”du” och ”jag” byter plats. Och vi har en person här som sitter med en kaffekopp framför sig, bara för att några sidor längre fram vara någon som inte dricker kaffe.

Romanens Ronnie Peterson går på gymnsiet i Vänersborg, blir förälskad i en tjej som heter Hedvig Helander. Hennes föräldrar dog i en bilolycka, så att något kopplar henne samman med Ronnie förstår man. Hon kommunicerar med sina föräldrar. Hon lever i dödsriket.

Men det betyder att – hon är död! Och Ronnie! Jag menar: ”Och Ronnie?” Det här är tokigt, absurt, och som sagt, mycket förbryllande. De två kan inte vara tillsammans, för som sagt – Hedvig är ovanlig. Ronnie gör sitt bästa. En moster dör och testamenterar en massa pengar till honom, och de flyttar in i en lägenhet. Men det är inte som du tror, hela tiden. Ronnie och Hedvig och så småningom Maria och så småningom Fabian och så småningom Rosita …

Över texten svävar svindelkänslan. Det är som en musik som spelas fel, avsiktligt. Titeln, Dödas kärlek, ska läsas bokstavligt. Men inte enbart. Och förresten, vad är då ”en bokstavlig läsning”? Runeborg berättar avmätt, nedtonat, nedskruvat. Det är också lite märkligt att denne 73-åring lyckas skildra ett läsår på gymnasiet så här lyhört och vaket, med absolut gehör för tonåringarnas intregritet.

Händelseutvecklingen är ovanlig. Jag har läst ett par ungdomsromaner på sistone, och tyckt att de har varit andefattiga både till språk och innehåll: jag har också förstått att det här är en kontroversiell uppfattning, för man får inte kritisera ungdomsböcker. Men här har Runeborg lyckats skriva en roman som exakt fångar den där konstigheten som ungdomstiden ändå marineras i. Världen är alltid så knäpp och förvirrad när man är ung, och det är nästan kusligt hur väl Ronnies förvirring och osäkerhet är skildrad i den här romanen. Världen är djävligt komplicerad då, och man lever varje andetag i häpnad. Inte enkelt och tillrättalagt: förvirringen har vetorätt, hur mycket du än spekulerar och försöker gissa.

Så det är en knasig bok, ständigt fascinerande. Det bästa är hur Runeborg skildrat Ronnies ovisshet i förälskelsen, och hur den växer sig i romanen, både ovissheten och förälskelsen. Lite sämre fungerar enstaka porträtt i marginalen, som mamman, den parodiskt självupptagna politikern, och bankmannen som förvaltar mosterns arv, en löjeväckande gestalt utan kontur. Visserligen: föräldrar kan vara parodiska, och bankmän kan sakna kontur. Men jag imponeras mer av hur Ronnie är så totalt trovärdig.

(Författarporträtt Martin Runeborg, Modernista.)

2 kommentarer:

  1. Petitess, men Peterson kraschade 10 september och dog dagen efter, såvitt jag minns (och Wikipedia håller med).

    SvaraRadera
  2. Mm, det var så jag minns det, och tidningarnas indignerade rapporter att det var den italienska sjukvården som mördade Ronnie Peterson, att hade han bara kunnat transporterats till Sverige skulle hans liv ha räddats ...

    SvaraRadera